matodast

Har inget att säga, men tänker att om jag sätter mig ner och börjar skriva nåt så kanske mina fingrar kan knåpa ihop nåt inte alldeles för ointressant och trist?

Går inte så bra, va?

Om en stund ska jag iväg till stan och ta lite röntgenbilder. Efter årsskiftet ska jag nämnligen fixa min stackars hårt ansatta och löst hängande mage! Så att nu ska insidan dokumenteras, mina muskler gick isär under graviditeterna och detta måste kontrolleras inför operationen, för att dessa stackars muskler ska ju få bli återförenade. Läkaren undrade om jag planerade fler barn. Jag undrade om han hade träffat mina barn? Nej, jag ska inte ha flera. Stefan är ett fantastiskt preventivmedel faktiskt, god och härlig som han är så är det alldeles perfekt att sätta stopp just där. Nu räcker det ;-)




Sen tänkte jag mejla till Fredrik Reinfeldt och se om inte han kan ge mig ett högre barnbidrag under vinterhalvåret. Shit vad det kostar med alla dessa kläder och skor och borttappade vantar och illasittande mössor. Sommaren är ju gratis liksom. Inga kläder nästan. Nej, fram för trippelt barnbidrag från september till mars säger jag. Eller hur?!?!

Jag lämnar er med en bild på mig som togs i morse precis när jag skulle påbörja påklädningen av 4 barn och två vuxna.

Jag tycker om att blogga, och jag tycker ännu mer om att läsa bloggar. Jag följer troget ett urval bloggar, och ströläser en massa andra. Vissa är roliga, vissa är sorgliga, vissa är larviga, och vissa är... skitkonstiga.

Ibland kan jag känna mig lite som en fönstertittare, när jag läser helt otroligt personliga inlägga, skrivna av en för mig helt främmande och okänd människa. Jag känner som att jag har tjuvlyssnat på ett intimt samtal eller tjuvläst i någons dagbok. Men bloggaren har ju skrivit ner sina tankar och känslor och blottat sig för hela universum (eller, internetuppkopplade universum i alla fall), och då måste väl bloggaren ta lite ansvar för det.

Men, undrar jag, inser verkligen alla innebörden och konsekvenserna av sitt bloggande? Förstår t.ex. yngre människor vad det är dom kan sätta igång med ett fullkomligt avskalat och utlämnande inlägg? Eller, kanske dom inte bryr sig, jag vet inte.

Jag har ibland i min blogg skrivit om min ångest eller min sorg gällande Davids handikapp. Och det är ju väldigt personligt förstås, så jag ska nog akta mitt glashus när jag skriver detta. Men det är ett annat slags blottande tror jag.

Jag läste ett inlägg i helgen skrivet av en ung kvinna som kände sig som en utböling på hennes sons klassträff. Dom andra mammorna beskrevs som "prettomorsor" och tydligen var dom mest intresserade av att frukten blivit dyrare på VIVO och kunde endast prata om att vara klassförälder och så vidare. Alla bodde tydligen i villor och hade volvo och vovve (??) och deras män lyssnade tydligen "med stora ögon" (??) när Utbölingen beskrev sitt superdupercoola jobb. Utbölingen spydde galla över alla "prettomorsor" och beskrev dom och deras liv väldigt kränkande, för att sen bröla "döm inte mig för jag dömer inte er". Hmmmmm.

Nu tar jag bara ett exempel för att jag har verkligen funderat på detta. Är det så smart att göra så där? Prettomorsorna kanske läser detta inlägg. Och känner sig kränkta eller sårade av en väldigt nedlåtande beskrivning av deras liv och familj och levnadssätt. Jag gjorde det i alla fall, då jag enligt Utbölingens definition är en "prettomorsa" som engagerar sig och ser till att fröken får sin present etc.

Undrar om Utbölingen skulle stå och skälla på det där viset i det Verkliga Livet? Vad gjorde vi innan bloggarna fanns? Tog vi fighten, tog vi konfrontationen eller lät vi ett obetydligt irritationsmoment vara just det - obetydligt och irrelevant.

Ett inlägg på en blogg kan få det minsta sandkornet att bli till en jättelik sandlåda.

Jag tror inte att mina söner tycker om mig. Inte alls. Igår kväll var jag hos en kund och gjorde en make-up konsultation, hade en fantastiskt bra och trevlig stund hos henne och skuttade glatt hemåt. Då är Tomas fortfarande uppe och har drabbats av akut mundiarré. Han babblar och babblar och berättar om allt han funderar på och eftersom jag är en sån otroligt ödjumk och uppoffrande mamma så tänker jag att vi får njuta lite av denna sällsynta egentid, bara han och jag.

(Att min man och jag har ännu mer sällsynt egentid får vi hoppas på nån annan gång).

Tomas och jag sitter i soffan och fnissar åt nåt tokigt i en stund, och äntligen somnar han alldeles för sent. Ungefär 15 minuter senare sover Alex. Och jag.

02:20 har Stefan nåt akut att berätta och daskar till mig lite friskt i ansiktet när han inte upplever att jag ger honom min fulla uppmärksamhet. Jag är helt förtvivlad, jag måste få sova!! Stefan tycker att bara losers behöver sova så mycket som 4 timmar/natt och tar sig upp ur sängen. Jag flyttar tillbaka honom. Han tar sig upp. Jag flyttar tillbaka honom. Detta träningspass fortsätter till ca. 03:00 då David kommer in och undrar vad vi gör. Då vaknar Tomas också. Alex är relativt medvetslös men ryter nåt om att alla ska gå lägga sig. Vilket han sen gör och vaknar inte igen. 
 
Mitt sista minne är att vid 04:00 tänka att nu låter det som att alla sover. Och det var ju kul. För vem behöver inte en två-timmars paus i sin nattsömn lite då och då.

Behöver jag beskriva färskheten som lös vid frukostbordet i morse? Turligt nog var alla lite för trötta för att bråka men det känns lite som att jag får igen det i eftermiddag.

Häpp! Idag är jag sliten.

Jag håller på att plocka fram lite juldekorationer. I en påse ligger en massa skräp och jag undrar varför jag sparat skräp bland juldekorationerna. Undrande plockar jag fram toarullar, bomullstussar, tomma barnmatsburkar och ännu fler tomma toarullar.

Men.... det är inget skräp! Det är ju alla dessa gräsligt fula dagisalster som Tomas och David släpade med sig hem förra och förrförra julen. Får jag säga att jag tycker dom är skitfula? Mina killar är jätteduktiga och det är så kul att dom gillar att pyssla. Men jag undrar lite om dom överhuvudtaget har nån talang. Fast, jag sparar alltid några konstverk från varje termin. Som ett minne.  

Och.... även om dom inte vore skitfula, så vill jag faktiskt inte dekorera inför julen med någon annans tomma skitpappersrulle. Alltså, allvarligt. Varför skulle jag vilja ha någon annans tomma toarulle i mitt hem??

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen aning om vilken väg jag ska välja, vilket beslut som är det rätta och vad som är bäst för alla inblandade.



Du förstår. För ungefär en timma sedan, gick Alex iväg för att natta Stefan. Jag har inte hört ett ljud på hela den tiden. Antagligen har Alex blivit överbemannad av MonsterBebisen, och ligger nu allvarligt skadad eller fastbunden och kan inte ge ifrån sig några varningens ljud. Borde inte jag då gå upp och rädda honom? Stefan sitter förmodligen och surfar eller laddar ner nya appar (förmodligen barnförbjudna sådana) på iPaden, med fötterna uppe på bordet dricker han min läsk och lär sig antagligen också att snusa. 

Jag borde rusa upp dit och styra upp det hela. 

Men, och skratta inte nu åt denna lite långsökta tanke, kanske.... kanske..... ligger BÅDA TVÅ och sover och då tänker jag absolut inte gå upp dit. Och väcka en eller båda ?!? No thank you, nu har jag ju huset för mig själv !!!


 

David funderar vid middagsbordet. Han drar upp sin tröja och pillar på sitt bröst.

Mamma? Killar har bröst. Och tjejor dom har tuttar.

Jag håller med, att så kan man säga att det är.

Han funderar vidare på detta ämne. Killar har bröst och dom är små, men tjejor har bröst och det är mycket större.

Igen håller jag med att så kan man säga att det ligger till. Tomas nickar och instämmer med allt som har sagts om bröst och tuttar.

Sen.... när jag som minst anar det kommer själva slutklämmen. David lägger huvudet på sne´ och frågar mig vad mina kallas, när dom inte är små som killarnas eller stora som tjejernas utan bara.... hänger. Tomas instämmer igen. Dom hänger. Och är liksom långa har han märkt.

Alex var inte hemma som tur är, han skulle möjligtvis ha satt nåt i halsen.

Jag smyglyssnar när Tomas och David leker. Den Äldre verkar inte tycka att Den Yngre fattar riktigt hur det ska gå till.

T: David, man ska inte göra så där, man ska göra så hääääär!
D: Nej
T: Men.... jo
D: Bajskorv!
T: Men..... man ska göra så här. Titta.
D: Nej. Bajskorv.
T: Mmmmmmmmmmmm.

Några sekunders tystnad.

T: David! Ska vi leka en ny lek?
D: Ja! Ja! Ja!
T: OK. Vi leker en låtsaslek. Du ska låtsas att du sover, kom! Ligg här och låtsas att du sover och så låtsas jag att jag leker en stund.
D: OK!

Han är inte dum den där Tomas.

David däremot var inte så skarp just nu.

Tomas och Stefan är helt otroligt lika (tycker jag), och för att bevisa min tes kommer några bilder:

TOMAS:





Stefan:





Och för rättvisans skull kommer här en bild på alla mina vackra söner:

Ja, det är dom som jag lever med just nu. David är arg som ett bi, och har planterat sina fötter ordentligt i den underbara 2-årsåldern. Det är väldigt mycket trots, det är "jag kan själv" (fast han förstås inte alls kan), det är nej till allt och det är en gigantisk ansträngning att inte försöka få honom såld på Blocket.



Tomas är lite mer som en humla just nu, oerhört söt, störst av dom alla, lite tyst och bara är. Fast om man inte aktar sig, jag då kan det brännas det till med besked. Han är lite grand som ett minerat fält, man får kliva mycket försiktigt och helst försöka hålla sig i beträdda spår.

Stefan, som sen i går är numera innehavare av en tand, är helt underbar. Han har två lägen, det är "glad och lycklig bebis" och det är "skönsjungande glad och lycklig bebis". Om man nu får klämma till med ett litet klagomål så skulle väl det gälla tiderna för hans konserter, oftast sjunger han som högst och med störst inlevelse runt 4 på natten. Då älskar jag honom alldeles oerhört mycket.

Ronja beter sig precis som en tonårig tjej ska göra, hon är ute och ränner på nätterna och kommer hem lite sliten då och då. Hon äter, dricker och sover sen hela dagen. Sen går hon upp så där runt middagstid, gör sig i ordning och ränner ute igen. Jag befarar att vi snart har en oönskad tonårsgraviditet på våra händer. Jag har försökt prata med henne om att spela lite svår och att skydda sig och så vidare, men hon verkade inte alls lyssna. Hon la sig bara på rygg och somnade om. (Ronja är våran katt om någon har missat det.)

 

Tomas, 4 år, fortsätter vara (i min blygsamma mening) hysteriskt rolig. Idag skulle vi titta på en film som jag vet han inte sett förut, men han envisades med att påstå att han minsann sett den flera gånger förut.

"Nej Tomas, det har du inte" säger jag
"Jo mamma, det har jag. Du vet inte det bara, för att det var innan du föddes. Förstår du nu??" svarar han som har svar på allt.

Tidigare pratade vi om julklappar, och han räknar upp i oändligheters oändlighet alla dom prylar han bara måste ha från jultomten. Jag undrar förstås vad han tycker att jag ska få från jultomten. Kloker tittar på mig ett tag och konstaterar att jag behöver nog få ett rosa prinsesstorn och en rosa prinsessa att leka med. Jag blir lite varm i hjärtat och tycker att det är en urgullig tanke. Fast sen tittar han upp och säger "Eller nej förresten, du är för gammal för sånt. Du är gammal. Du är faktiskt SKITgammal. Jag ska ge dig en handduk."

Attans också, jag ville verkligen ha det där prinsess tornet i rosa.

Nu är vi hemma igen, David verkar må bättre och andningen är i stort sätt normal igen. Ammimoxen fungerar och gör sitt, han är ganska blek om nosen men när han och Tomas började bråka om vem som skulle få den första biten av äppelpajen jag bakade åt dom - ja då kändes allt normalt igen.

Nu återstår bara att på nåt sätt ta tillbaka ungefär 700 timmars förlorad sömn...

David visade sig vara något mer än bara hostig, runt 7 tiden ikväll pratade jag med vårdguiden som bad oss ta oss till sjukhuset på en gång. Först trodde dom svininfluensan men det testade han negativt på. Nu är han inlagd, med dubbel lunginflammation och nere på drygt 80% syresättning. och puls på 155. Herrejösses, stackars lilla David som råkar ut för precis allting. NU har jag kommit hem för att amma Stefan som trodde nog att han aldrig skulle få äta igen, Alex sover med David och jag tar över imorgon bitti.

Det känns helt fel att vara hemma när David är på sjukhuset, oavsett hur bra Alex är och hur bra personalen är på SöS. Det känns bara helt fel, så jag sover nog inte mycket inatt. Har Tomas och Stefan med mig i sängen som en tröst, men OJ vad det känns konstigt och tomt.

Mitt lilla människobarn som får ta alla smällar :(