Proffsigt team !!
Jag gick in till pojkarnas rum för att se till att dom sover ordentligt, och då möttes jag av en något illavarslande lukt. David hade gjort nr. 2 i blöjan. Och sov som en stock. Inga problem, dom mycket proffessionella Mamma och Pappa kan numera utföra följande:
1) Avlägsna pyjamasbyxor
2) Avlägsna busiga blöjan
3) Torka bort allt bus
4) Få på en ny och ren blöja
Utan att barnet ens mumlade. Fan vad vi har blivit bra på det här !
Festliga fredag
På fredagar får pojkarna själva välja sina kläder, och idag blev det faktiskt rätt så bra. Tomas var snygg i sina jeans och en långärmad tröja, och David valde turligt nog det jag ville att han skulle ha på sig (och hade därför lagt det överst, längst fram i hans hylla...) Alla nöjda! Sen blev det lämning på dagis, hem och njuta av en kopp kaffe serverat med lite lugn och ro, och sen en lång promenad, ända bort till Plantagen i Stortorp och tillbaka. Duktiga jag (och duktiga Nadja förstås). På Plantagen hittade jag precis det jag vill ha till tomten, amerikanska blåbärsbuskar och även en liten buske som lustigt nog heter Ölandstok. Jag hittade också poolen som vi har letat efter, den inhandlades och ligger nu i bakluckan på min bil. Så fort lugnet lägger sig ska Alex och jag få upp den på baksidan och överraska hela gänget i morgon. Det ska ju bli kanonväder i helgen, perfekt!
Efter Plantagen hämtade jag Tomas och David, dom lekte ute på gården på sitt underbara dagis. David har ibland lite svårt med sitt humör, det är ju jätte svårt att inte ha språket när man så uppenbarligen har mycket att säga och många tankar att förmedla. Men så fort man verkligen fokuserar med allt man har på att kommunicera med honom, då är han en sån otrolig liten människa, en riktig skådespelare med det varmaste leendet :)
Tomas plockar blommor till mig i all oändllighet, han ska minsann gifta sig med mig när han blir stor, och säger då och då "mamma, jag är så stolt över dig". Gulleplutt !!! I dag gjorde han något som i mina ögon är helt otroligt. När vi kom hem, la jag lite papper på köksbordet. Han satte sig vid bordet och.... läste !!!! Okej, kanske inte en sträckläsning men han klarade några ord, men det som förvånade mig mest var att kunde läsa tal, 21, 18 och 45 fick han helt mitt i prick!! Otroligt duktiga Tomas!!
Eftersom jag inte har några problem med barnarbete i hemmet lekte vi en lek på baksidan som gick ut på att klippa gräset, räfsa lite och även dra upp ogräs. Mycket rolig tävling blev det.
Tomas och Casper med rabarberhattar, David ville inte...
Nu låter det som om dom sover, så jag ska nog leta upp min man och förbereda poolen för i morgon. Ha det bra!
Efter Plantagen hämtade jag Tomas och David, dom lekte ute på gården på sitt underbara dagis. David har ibland lite svårt med sitt humör, det är ju jätte svårt att inte ha språket när man så uppenbarligen har mycket att säga och många tankar att förmedla. Men så fort man verkligen fokuserar med allt man har på att kommunicera med honom, då är han en sån otrolig liten människa, en riktig skådespelare med det varmaste leendet :)
Tomas plockar blommor till mig i all oändllighet, han ska minsann gifta sig med mig när han blir stor, och säger då och då "mamma, jag är så stolt över dig". Gulleplutt !!! I dag gjorde han något som i mina ögon är helt otroligt. När vi kom hem, la jag lite papper på köksbordet. Han satte sig vid bordet och.... läste !!!! Okej, kanske inte en sträckläsning men han klarade några ord, men det som förvånade mig mest var att kunde läsa tal, 21, 18 och 45 fick han helt mitt i prick!! Otroligt duktiga Tomas!!
Eftersom jag inte har några problem med barnarbete i hemmet lekte vi en lek på baksidan som gick ut på att klippa gräset, räfsa lite och även dra upp ogräs. Mycket rolig tävling blev det.
Tomas och Casper med rabarberhattar, David ville inte...
Nu låter det som om dom sover, så jag ska nog leta upp min man och förbereda poolen för i morgon. Ha det bra!
Himmelriket och lite lagbrott
I dag åkte jag och bytte däck. Jag kanske inte bör skriva vad det var för däck jag körde på innan, för att jag har varit laglös i exakt 28 dagar. Då kanske ni förstår varför jag bytte däck. Varför jag inte bytte däcken för 29 dagar sedan utan har istället kört runt och nynnat "Breaking the law breaking the law" för mig själv är ett mysterium men tiden har liksom tagit sig en mycket abstrakt form. Helt plötsligt är det ju nästan juni. Och i juni ska man definitivt ha sommardäcken på.
Jag hämtade killarna på dagis, och tillsammans tog vi oss til Örby Gummi, eller Himmelriket som det troligtvis heter i Tomas värld. Dom två supertrevliga killarna som jobbar där tog väl hand om min bil och alla däcken, medans Tomas stod i tyst beundran, med stjärnor i ögonen och hakan i golvet, och bara njöt. David var också ovanligt stillsam och respektfull. Däck. Överallt. Fälgar. Muttrar och verktyg. Överallt. Redan nu har alla dessa prylar en mycket stor påverkan på (i alla fall mina) pojkar, all fokus på genus på dagis till trots. Däckbytarkillarna var så snälla att låta Tomas få vara med på ett hörn (inte så mycket att göra på deras verkstad, man skulle ju trots allt byta däck för en månad sen), dom visade honom var bromsarna sitter och hur man sätter däcken på plats så att dom sitter kvar och inte ramlar av och så vidare. Tomas var h-e-l-t tyst, nickade lite då och då, men annars var denna otroliga pratkvarn fullkomligt mållös. Och David var för en gångs skulle inte bara tyst men lugn också. Jag kanske borde ta dom till gummiverkstaden oftare?
Nej, det var inte denna kille som bytte mina däck, men en tjej får väl drömma ibland?
I tysthet åkte vi hem från detta fantastiska ställe, och det var först en timme senare som Tomas återfann förmågan att uttrycka sig i ord. "Mamma", sa han och tittade mig riktigt djupt i ögonen, "kan vi åka och byta däck i morgon igen?". Gullunge. Vem säger att barn behöver x-box, PSP, dyra prylar och DVD-filmer i all oändlighet? Ta dom till en gummiverkstad, eller varför inte en byggarbetsplats? Det är allt mina pojkar behöver, dom kan titta på en grävskopa i flera timmar.
Jag hämtade killarna på dagis, och tillsammans tog vi oss til Örby Gummi, eller Himmelriket som det troligtvis heter i Tomas värld. Dom två supertrevliga killarna som jobbar där tog väl hand om min bil och alla däcken, medans Tomas stod i tyst beundran, med stjärnor i ögonen och hakan i golvet, och bara njöt. David var också ovanligt stillsam och respektfull. Däck. Överallt. Fälgar. Muttrar och verktyg. Överallt. Redan nu har alla dessa prylar en mycket stor påverkan på (i alla fall mina) pojkar, all fokus på genus på dagis till trots. Däckbytarkillarna var så snälla att låta Tomas få vara med på ett hörn (inte så mycket att göra på deras verkstad, man skulle ju trots allt byta däck för en månad sen), dom visade honom var bromsarna sitter och hur man sätter däcken på plats så att dom sitter kvar och inte ramlar av och så vidare. Tomas var h-e-l-t tyst, nickade lite då och då, men annars var denna otroliga pratkvarn fullkomligt mållös. Och David var för en gångs skulle inte bara tyst men lugn också. Jag kanske borde ta dom till gummiverkstaden oftare?
Nej, det var inte denna kille som bytte mina däck, men en tjej får väl drömma ibland?
I tysthet åkte vi hem från detta fantastiska ställe, och det var först en timme senare som Tomas återfann förmågan att uttrycka sig i ord. "Mamma", sa han och tittade mig riktigt djupt i ögonen, "kan vi åka och byta däck i morgon igen?". Gullunge. Vem säger att barn behöver x-box, PSP, dyra prylar och DVD-filmer i all oändlighet? Ta dom till en gummiverkstad, eller varför inte en byggarbetsplats? Det är allt mina pojkar behöver, dom kan titta på en grävskopa i flera timmar.
Shopping!
Inreda.com går i graven, som så många andra företag inom detaljhandel. Svåra tider tyvärr. MEN, roliga tider för konsumenter som kan få gå på utförsäljningar... Shoppade inte så värst mycket faktiskt, men lite roliga Kitchen Aid köksprylar hittade jag, samt en Wall Sticker som jag funderat på ett tag. Och en helt galet underbar sopkvast. Kul !
trt
trtSammanbrott = utbrott = genombrott
Bland det värsta som jag upplever, är när jag bryter ihop. Nu sker inte det ofta, jag har gått igenom tillräckligt mycket för att anse mig själv stark nog att klara av vardagen och alla dess prövningar. Men ibland så rinner det över, och helt oväntat så hände det i dag.
Nu har det varit en lång vinter (hör du hur jag börjar ursäkta mig själv direkt). Jag har varit gravid, och inte så njutbart gravid heller utan med helvetesfoglossningen, satanshalsbrännan och avgrundskramperna. David har varit sjuk i stort sett hela vintern, det har varit snor och host och öroninflammationer och halsfluss och Kåvepenin och Amimox och Mollipect, samtidigt som det också varit ljumskbråck, ögonkontroller och ögondroppar, habilitering på Syncentralen... Ja, ni förstår. Tomas har förstås också haft sin beskärda del av influensa och diverse snoriga historier. Alex har varit jobb jobb jobb, och t.om hunnit med 10 dagar i Vancouver (han kom hem 4 dgr innan Stefan föddes. Förstå hur fräsch och lycklig jag kände mig....)
Och nu har David varit hemma sen tisdags förra veckan, alla sover dåligt, alla är på dåligt humör och främst av allt min lilla man. Han är lite sen med språket och blir så lätt frustrerad numera, nu när han har så mycket att säga. Och så all denna innetid, ingen lek med kompisarna eller stimulans utan bara jag, han och lilla bebis. Inne. Fy vad tråkigt. Och som sagt, i dag rann bägaren över och jag grät som en gris. (Gråter grisar förresten?) Hulkade och sa till Alex (som turligt nog jobbade hemmifrån i dag och fick ta emot min kollaps) att jag hinner inte. Jag hinner inte vika tvätten, torka snoret, amma barnet, torka rumpan, laga maten, hämta på dagiset, handla på Ica, moppa golvet, plocka undan grejerna, rädda leksaker i toaletter, avstyra bråken, torka tårarna, fixa TV:n, lyssna på utbrotten OCH ge kärleken och uppmärksamheten. Det kanske går, men just nu har jag lite svårt med balansen.
Men, jag ska göra ett försök. Det får vara lite stökigare och maten får vara lite tråkigare och tvätten får stå ovikt lite längre. Men då hinner jag med kärleken och uppmärksamheten och leken och stödet och uppmuntran. Och så kanske jag hinner med att vara lite trevligare umgänge också :D
Bra va? Att det stormar då och då är ju bara bra, det blir så ren luft efteråt har jag kommit fram till.
Galet upptagen idag
I dag ska jag vika tvätt. Ifall du tror att det är bara att vika tvätt och sluta prata om det, så kommer här bildbevis på vad jag ska vika. Detta är det jag tvättade i måndags. Jag har 2-3 sådana högar per vecka.
OBS: Bebisen på bilden har en hel del med artikeln att göra...
Sen tänker jag nog städa lite på tomten. Kolla bara hur fint gräsmattan har tagit sig på bara tre veckor:
Samma dag vi la den
I dag, tre veckor senare. Fint va?
OBS: Bebisen på bilden har en hel del med artikeln att göra...
Sen tänker jag nog städa lite på tomten. Kolla bara hur fint gräsmattan har tagit sig på bara tre veckor:
Samma dag vi la den
I dag, tre veckor senare. Fint va?
Kritiska tankar
I morse loggade jag in på mitt Facebook konto, och ägnade lite tid åt att kolla vänners status uppdateringar, titta på lite foton från diverse happenings, och sen kikade jag på vilka inbjudningar jag fått. Som vanligt väntade ett antal oerhört spännande och existentiella saker som t.ex "Vilken bil är du?" och "Vilken maträtt är du?". Coolt, äntligen får jag veta!! Sen väntade också inbjudningar till lite grupper, och däribland en grupp som heter "Stoppa Barnpornografin !!!!!" (och ja, det är varken mer eller mindre än 5 utropstecken, bara för att poängtera vikten.) Det fick mig att fundera lite.
Jag måste utgå ifrån att varenda normal människa är per automatik emot barnpornografi. Det är vidrigt bortom ord, jag tycker att det är så självklart att vara just emot något sådant att det knappt behövs nämnas. Men att gå med i en grupp på Facebook känns bara så.... meningslöst.... Alltså, jag förstår behovet att känna att man gör nånting, vad som helst, för att uttrycka sin avsky, men jag är en realist (pessimist kanske?) och jag tror helt enkelt inte att saker som barnpornografi, narkotika, människohandel, övergrepp och andra hemskheter någonsin kommer att försvinna helt och hållet. Tro mig, mitt blod kokar av ilska. Jag känner väldigt starkt för detta, men jag tror ändå inte att dessa företeelser någonsin kommer att utrotas helt. Tyvärr. Samma sak med t.ex. demonstrationer. Helt ärligt. Om jag, tillsammans med ett 50-tal andra eldsjälar står i höstregnet på Sergels Torg och skriker lite slagord, kommer då makthavarna i Burma att titta på varandra och säga "Men hörrni grabbar. Dom verkar ju väldigt sura på oss därborta i Stockholm, vi kanske borde tänka om lite." Nej, troligtvis inte. Jag har fått känna att jag har gjort nånting, men det ändrar knappast nånting på världskartan. Fast ändå, man vet ju aldrig. En enda människa kan faktiskt åstadkomma underverk, se till exempel på Rosa Parks som förändrade en hel nation.
Min pappa och min man brukar säga att jag är en fatalist, och det kanske jag är. Jag tror att det är ett väldigt isländskt drag att vara just fatalist. Generation efter generation har kämpat för att överleva där uppe på den fantastiskt vackra men kala och kyliga ön. Bara överleva, inga krusiduller, ingen lyx, bara överlevnad. Då blir man lite ärrad i nationens själ. Jag kan t.ex inte förmå mig själv att bli flygrädd. Nu har det ändrats lite efter att barnen föddes, jag vill ju inte dö ifrån dom, men jag kan bara inte känna nån hysteri över svininfluensan eller bli rädd när Nord Korea spränger sina atombomber. Sorry.
Jag kan däremot känna mig obekväm bland hundar, och spindlar är jag rädd för. Logiskt? Nej. Men sån är jag!
Jag måste utgå ifrån att varenda normal människa är per automatik emot barnpornografi. Det är vidrigt bortom ord, jag tycker att det är så självklart att vara just emot något sådant att det knappt behövs nämnas. Men att gå med i en grupp på Facebook känns bara så.... meningslöst.... Alltså, jag förstår behovet att känna att man gör nånting, vad som helst, för att uttrycka sin avsky, men jag är en realist (pessimist kanske?) och jag tror helt enkelt inte att saker som barnpornografi, narkotika, människohandel, övergrepp och andra hemskheter någonsin kommer att försvinna helt och hållet. Tro mig, mitt blod kokar av ilska. Jag känner väldigt starkt för detta, men jag tror ändå inte att dessa företeelser någonsin kommer att utrotas helt. Tyvärr. Samma sak med t.ex. demonstrationer. Helt ärligt. Om jag, tillsammans med ett 50-tal andra eldsjälar står i höstregnet på Sergels Torg och skriker lite slagord, kommer då makthavarna i Burma att titta på varandra och säga "Men hörrni grabbar. Dom verkar ju väldigt sura på oss därborta i Stockholm, vi kanske borde tänka om lite." Nej, troligtvis inte. Jag har fått känna att jag har gjort nånting, men det ändrar knappast nånting på världskartan. Fast ändå, man vet ju aldrig. En enda människa kan faktiskt åstadkomma underverk, se till exempel på Rosa Parks som förändrade en hel nation.
Min pappa och min man brukar säga att jag är en fatalist, och det kanske jag är. Jag tror att det är ett väldigt isländskt drag att vara just fatalist. Generation efter generation har kämpat för att överleva där uppe på den fantastiskt vackra men kala och kyliga ön. Bara överleva, inga krusiduller, ingen lyx, bara överlevnad. Då blir man lite ärrad i nationens själ. Jag kan t.ex inte förmå mig själv att bli flygrädd. Nu har det ändrats lite efter att barnen föddes, jag vill ju inte dö ifrån dom, men jag kan bara inte känna nån hysteri över svininfluensan eller bli rädd när Nord Korea spränger sina atombomber. Sorry.
Jag kan däremot känna mig obekväm bland hundar, och spindlar är jag rädd för. Logiskt? Nej. Men sån är jag!
Med spring i benen...
Klockan är nu 19:12 och gubben min har fortfarande inte hunnit hem. Blää för sånt. Inte alls ovanlig företeelse i detta hem, och vissa dagar när jag tycker riktigt synd om mig själv så känner jag mig lite som en ensamstående mamma. Jag hatar hans jobb, och ännu mer avskyr jag dom veckor min styvson bor hos oss för då blir det ÄÄÄÄÄNNU senare än vanligt.
David verkar vara på bättringsvägen, men han fick ändå stanna hemma med underbara mormor som hjälper oss (läs mig) så mycket. Jag rusade iväg, jag känner mig alltid lite stressad när jag behöver be om och ta emot hjälp. Jag vet att min mamma hjälper mig när hon kan, och hon gör det med glädje och generositet. Men, jag vill vara Duktiga Flickan och blir stressad. Så jag kör iväg, lite för fort, rusar in på dagis och som ett flåsande vilddjur springer jag omkring för att samla ihop ytterkläder samt lite lappar som ska läsas och returneras, avlämna rapport om David, få en rapport om Tomas dag, hitta Tomas, övertala honom om att det är dags att gå hem nu, vifta bort nån snorig pojke som jag inte känner men som kräver att få följa med oss hem för att leka med "Omas", försöka hitta Tomas som har försvunnit igen, vifta bort en mycket amorös liten flicka som ligger INNE i Stefans bilstol, muta Tomas med en blåbärspaj om han kommer hem NU, ger upp och drar iväg Tomas som lyckas smita igen för att plocka ett gäng maskrosor till mig, jag smälter och äntligen sitter vi i bilen.
Kommer hem och severar blåbärspajen som jag lovade. Tomas äter glatt men David gillar inte utan slänger iväg tallriken, blåbärspajen och vaniljsåsen. Som hamnar på golvet. Jag suckar. Killarna får bada. Dom bråkar. Mycket. Stefan gråter, jag panikammar bebis och försöker samtidigt få badbusarna att sluta slå på varandra. Upp ur badet med dom, och jag börjar middagen som idag består av ugnsbakad kolja med paprika och chili sås, ris till det (denna mat blir senare mycket säkert ratad av styvsonen som inte äter fisk, sås eller nåt annat än typ gurka. Eller nåt. Jag orkar inte med det). Efter maten är det lite lek och bus och sen nattning. När dom två stora har somnat letar jag upp bebis som ligger tyst i sin vagn och gnager på sin hand.
Nu ligger han här på soffan bredvid mig och jollrar lite, helt underbart skönt. Det är tyst i huset och jag har "Äntligen Hemma" på i bakgrunden för att söka inspiration. Samtidigt undrar jag hur mycket vitt läppstift Lulu Carter köpte på 80-talet, börjar inte hennes lager ta slut??
David verkar vara på bättringsvägen, men han fick ändå stanna hemma med underbara mormor som hjälper oss (läs mig) så mycket. Jag rusade iväg, jag känner mig alltid lite stressad när jag behöver be om och ta emot hjälp. Jag vet att min mamma hjälper mig när hon kan, och hon gör det med glädje och generositet. Men, jag vill vara Duktiga Flickan och blir stressad. Så jag kör iväg, lite för fort, rusar in på dagis och som ett flåsande vilddjur springer jag omkring för att samla ihop ytterkläder samt lite lappar som ska läsas och returneras, avlämna rapport om David, få en rapport om Tomas dag, hitta Tomas, övertala honom om att det är dags att gå hem nu, vifta bort nån snorig pojke som jag inte känner men som kräver att få följa med oss hem för att leka med "Omas", försöka hitta Tomas som har försvunnit igen, vifta bort en mycket amorös liten flicka som ligger INNE i Stefans bilstol, muta Tomas med en blåbärspaj om han kommer hem NU, ger upp och drar iväg Tomas som lyckas smita igen för att plocka ett gäng maskrosor till mig, jag smälter och äntligen sitter vi i bilen.
Kommer hem och severar blåbärspajen som jag lovade. Tomas äter glatt men David gillar inte utan slänger iväg tallriken, blåbärspajen och vaniljsåsen. Som hamnar på golvet. Jag suckar. Killarna får bada. Dom bråkar. Mycket. Stefan gråter, jag panikammar bebis och försöker samtidigt få badbusarna att sluta slå på varandra. Upp ur badet med dom, och jag börjar middagen som idag består av ugnsbakad kolja med paprika och chili sås, ris till det (denna mat blir senare mycket säkert ratad av styvsonen som inte äter fisk, sås eller nåt annat än typ gurka. Eller nåt. Jag orkar inte med det). Efter maten är det lite lek och bus och sen nattning. När dom två stora har somnat letar jag upp bebis som ligger tyst i sin vagn och gnager på sin hand.
Nu ligger han här på soffan bredvid mig och jollrar lite, helt underbart skönt. Det är tyst i huset och jag har "Äntligen Hemma" på i bakgrunden för att söka inspiration. Samtidigt undrar jag hur mycket vitt läppstift Lulu Carter köpte på 80-talet, börjar inte hennes lager ta slut??
Asså....
Allvarligt... är detta nyheter??
Citronsås till Er citronsallad?
I dag är dom flesta här i huset på riktigt surt humör, fast inte jag! Jag har nämnligen bestämt mig för att ha en bra dag, trots alla dessa citroner runtom mig.
Gubben min är på riktigt dåligt humör som han säger beror på sömnbrist (alltid denna sömnbrist... ) men jag tycker att det beror på ett alldeles för stressigt jobb och oförmågan att kunna vara alla till lags. Jag menar att med 4 barn och en fru som alla kräver ens närvaro och engagemang, då går det inte att jobba som han gör. Eller det kanske går, men då blir man sur och stressad, och familjen blir lidande. Och det gör mig faktiskt sur men eftersom jag just inte skulle vara i citronskålen i dag så lägger jag dom tankarna åt sidan.
Davids besök hos ögondoktorn gick väl så där, han är febrig och har ont och ville inte alls samarbeta när snälla Dr Lundvall ville få se honom i ögonen. Men trycket är stabilt vilket är bra. Vi bestämde i alla fall att det nu är dags för en ny undersökning i narkos, så en remiss har skickats för det. Jag avskyr narkosen, men den är tyvärr nödvändig medans han är så liten. Det går inte annars att ta sig en ordentlig titt och granska näthinnan, hornhinnan, synnerven och även hålla koll på gråstarren han nu har utvecklat. Så det blir till att bita i den sura citronen och söva ner honom, blir nog inom ett par veckor skulle jag tro.
Jag fick avboka ännu en promenad med underbara Nadja, pga denna husarrest som David och hans halsmandlar har satt mig i. Men vi ska höras i kväll och kanske promenera då, jag bara MÅSTE ut och röra lite på mig.
Over and out!
Gubben min är på riktigt dåligt humör som han säger beror på sömnbrist (alltid denna sömnbrist... ) men jag tycker att det beror på ett alldeles för stressigt jobb och oförmågan att kunna vara alla till lags. Jag menar att med 4 barn och en fru som alla kräver ens närvaro och engagemang, då går det inte att jobba som han gör. Eller det kanske går, men då blir man sur och stressad, och familjen blir lidande. Och det gör mig faktiskt sur men eftersom jag just inte skulle vara i citronskålen i dag så lägger jag dom tankarna åt sidan.
Davids besök hos ögondoktorn gick väl så där, han är febrig och har ont och ville inte alls samarbeta när snälla Dr Lundvall ville få se honom i ögonen. Men trycket är stabilt vilket är bra. Vi bestämde i alla fall att det nu är dags för en ny undersökning i narkos, så en remiss har skickats för det. Jag avskyr narkosen, men den är tyvärr nödvändig medans han är så liten. Det går inte annars att ta sig en ordentlig titt och granska näthinnan, hornhinnan, synnerven och även hålla koll på gråstarren han nu har utvecklat. Så det blir till att bita i den sura citronen och söva ner honom, blir nog inom ett par veckor skulle jag tro.
Jag fick avboka ännu en promenad med underbara Nadja, pga denna husarrest som David och hans halsmandlar har satt mig i. Men vi ska höras i kväll och kanske promenera då, jag bara MÅSTE ut och röra lite på mig.
Over and out!
Sockersuget
Allvarligt.... Vad kan jag ta mig till, snälla ge mig tips !! Under dagen är jag jätte duktig, äter bra och nyttigt och har diciplin, inget sug eller nåt. Går på långa promenader (när jag inte är fastklistrad till snoriga söner som är hemma...), och känner verkligen att det ger resultat. Just nu står vågen på -14kg och då återstår 16kg kvar tills jag är på min ultimata och mest bekväma vikt.
Men kvällarna, dessa kvällar !!! När killarna somnar värdesätter jag så intensivt några timmar för mig själv. Även om det bara är hjärndött surfande eller att titta på dumheter som "Mommas Boys" på TV3, eller nåt viktigt som att kramas lite med min Alex, det är egentiden och tystheten som är så viktig. Men då kommer tröttheten och slöheten, blodsockret sjunker som en sten och utan att egentligen ha haft en medvetandegrad så sitter jag helt plötsligt och ÄTER.
Jag ber er, ge mig tips på nåt jag kan göra. Ett annat problem med detta olycksaliga ätande är ju just att jag verkligen vaknar till ordentligt, och somnar senare än jag tänkt mig vilket gör att jag är ännu tröttare på morgonen - en finfin cirkel har startat!
Men kvällarna, dessa kvällar !!! När killarna somnar värdesätter jag så intensivt några timmar för mig själv. Även om det bara är hjärndött surfande eller att titta på dumheter som "Mommas Boys" på TV3, eller nåt viktigt som att kramas lite med min Alex, det är egentiden och tystheten som är så viktig. Men då kommer tröttheten och slöheten, blodsockret sjunker som en sten och utan att egentligen ha haft en medvetandegrad så sitter jag helt plötsligt och ÄTER.
Jag ber er, ge mig tips på nåt jag kan göra. Ett annat problem med detta olycksaliga ätande är ju just att jag verkligen vaknar till ordentligt, och somnar senare än jag tänkt mig vilket gör att jag är ännu tröttare på morgonen - en finfin cirkel har startat!
Vart fan tog glamouren vägen ??
Det har varit en riktigt lång, tråkig och rent ut sagt jobbig dag. David har varit grinig och ledsen och febrig och hostig och snorig (ska jag fortsätta? Känns som jag har gjort min poäng kanske...) och har behövt tröst hela dagen. När inte han har gråtit, har jag lyssnat på Stefan gråta, eller Tomas gasta efter uppmärksamhet. Ja, det är definitivt inte lätt att ha tre unga barn, och alltid känna att man faktiskt inte räcker till. Alltid blir nån utan, till fördel för nån annan.
Under eftermiddagen märkte jag att David är tok svullen vid halsen, alltså utanpå. Typ vid käklinjen ungefär. Går säkert ihop med febern, snoret och klagandet. Men, jag ringde underbara och härliga vårdcentralen, som BARA erbjuder drop-in möjlighet. Och nej, jag gör inget förbannat drop-in med en gråtande två åring, en känslig 8 veckors bebis utan immnförsvar, och en rastlös och uttråkad 4 åring. Icke. Så det blev närakuten vid Gullmarsplan kl 17:30 istället. Där mötte vi ännu en av Sveriges alla orkeslösa och oinspirerade husläkare som alla verkar samlas på Vårdcentraler och Närakuter. Han tittade hastigt på min snoriga, febriga och mycket ledsna son, "ja du, det är halsfluss skulle jag tro" och skickade iväg oss med ett e-recept på Mollipect och Amimox. Tackar !! Vad är halsfluss förresten, jag vet inte om jag ska vara ärlig.
På Apoteket gav min lilla man upp fullkomligt, grät och skrek och var arg. Kärringen i kassan gav honom en riktigt ful och sur blick, och jag gav upp själv. "Har du aldrig sett ett sjukt barn, för i så fall kanske inte Apoteket är rätt plats för dig" väste jag. Fy vad arg jag blev. Lyfte upp min David på höften, styrde Stefans vagn med andra handen (Tomas väntade hemma hos mormor medan vi var iväg) och stormade ut.
I morgon väntar sen ännu ett av alla dessa läkarbesök med min David, fast nu är det ögonsjukhuset St. Eriks och underbara Anna Lundvall som har tagit så otroligt fint om inte bara min synskadade son, men även hans mamma som har haft ont i hjärtat så ofta, så ofta. Det är läkare som just Dr Lundvall som får mig att tro på vården, att tro på BRA vård och BRA läkare - för dessa finns som sagt inte på VC enligt min erfarenhet. Eller vad tycker ni om läkaren som sa att jag hade ångest och borde sova lite mer när jag uppvisade klassiska, och ganska akuta, symptom på ett multipel scleros skov? Eller läkaren som tyckte att jag var lite hysterisk över min sons "ögonförkylning" när Davids ögon var i princip helt igentäppta och mjölkiga pga hans glaukom när jag försökte förstå vad som var felet med honom.
Nu har i alla fall lugnet lagt sig, golven är moppade och jag väntar på Cityakuten. George Clooney får bjuda på glamour faktorn i mitt liv just nu :D
Lämnar er med denna bild, ett konstverk som heter Glamour Robot. För det är så jag känner mig idag!
Tjingeling.
Under eftermiddagen märkte jag att David är tok svullen vid halsen, alltså utanpå. Typ vid käklinjen ungefär. Går säkert ihop med febern, snoret och klagandet. Men, jag ringde underbara och härliga vårdcentralen, som BARA erbjuder drop-in möjlighet. Och nej, jag gör inget förbannat drop-in med en gråtande två åring, en känslig 8 veckors bebis utan immnförsvar, och en rastlös och uttråkad 4 åring. Icke. Så det blev närakuten vid Gullmarsplan kl 17:30 istället. Där mötte vi ännu en av Sveriges alla orkeslösa och oinspirerade husläkare som alla verkar samlas på Vårdcentraler och Närakuter. Han tittade hastigt på min snoriga, febriga och mycket ledsna son, "ja du, det är halsfluss skulle jag tro" och skickade iväg oss med ett e-recept på Mollipect och Amimox. Tackar !! Vad är halsfluss förresten, jag vet inte om jag ska vara ärlig.
På Apoteket gav min lilla man upp fullkomligt, grät och skrek och var arg. Kärringen i kassan gav honom en riktigt ful och sur blick, och jag gav upp själv. "Har du aldrig sett ett sjukt barn, för i så fall kanske inte Apoteket är rätt plats för dig" väste jag. Fy vad arg jag blev. Lyfte upp min David på höften, styrde Stefans vagn med andra handen (Tomas väntade hemma hos mormor medan vi var iväg) och stormade ut.
I morgon väntar sen ännu ett av alla dessa läkarbesök med min David, fast nu är det ögonsjukhuset St. Eriks och underbara Anna Lundvall som har tagit så otroligt fint om inte bara min synskadade son, men även hans mamma som har haft ont i hjärtat så ofta, så ofta. Det är läkare som just Dr Lundvall som får mig att tro på vården, att tro på BRA vård och BRA läkare - för dessa finns som sagt inte på VC enligt min erfarenhet. Eller vad tycker ni om läkaren som sa att jag hade ångest och borde sova lite mer när jag uppvisade klassiska, och ganska akuta, symptom på ett multipel scleros skov? Eller läkaren som tyckte att jag var lite hysterisk över min sons "ögonförkylning" när Davids ögon var i princip helt igentäppta och mjölkiga pga hans glaukom när jag försökte förstå vad som var felet med honom.
Nu har i alla fall lugnet lagt sig, golven är moppade och jag väntar på Cityakuten. George Clooney får bjuda på glamour faktorn i mitt liv just nu :D
Lämnar er med denna bild, ett konstverk som heter Glamour Robot. För det är så jag känner mig idag!
Tjingeling.
Monday monday...
I rak motsats till "vanligt" folk så brukar jag se fram emot måndagar. Alex försvinner till sitt jobb, Tomas och David försvinner till sitt dagis och jag kan äntligen få vara i fred hemma, mysa med bebis och plocka upp skit, vika tvätt och få huset i ordning. Detta är ännu mer kännbart efter en långhelg som den som just varit.
Men nu passade David på att få feber i natt, och Tomas hostar en slags hosta som påminner mest om en kronisk rökare MED astma... Typ... Så det blir till att avboka BVC besöket för Stefan, avboka den långa sköna promenaden med underbara Nadja som jag längtade efter, avboka alla tankar på en skön och lat dag och plocka fram Alvedonen och filmen "Bilar".
Men nu passade David på att få feber i natt, och Tomas hostar en slags hosta som påminner mest om en kronisk rökare MED astma... Typ... Så det blir till att avboka BVC besöket för Stefan, avboka den långa sköna promenaden med underbara Nadja som jag längtade efter, avboka alla tankar på en skön och lat dag och plocka fram Alvedonen och filmen "Bilar".
Sköna söndag
Jag trotsade sömnbristen och har haft en skön och aktiv söndag. Jag bakade cornflakes kakor med killarna, mycket lyckat tyckte dom och sprang ut på gården med kakburken och bjöd förbipasserande grannar. Jag tittade på och drack mitt kaffe medans jag i tysthet grubblade på om pojkarna verkligen hade tvättat händerna innan kakorna knådades? Såg inte jag Tomas både peta näsan och leka med en snigel just innan vi bakade? Hmmm, bäst att bara vinka glatt till grannarna och hoppas på det bästa....
Senare kom vår snälla granne tillika elektriker Ove förbi och hjälpte till med lite smått och gott som behövdes lagas. Mycket att göra och fixa i ett äldre hus som tidigare beboddes av vad som måste vara Sveriges osmakligaste människor. Vad tycks annars om kaklade fönsterbrädor? Eller rosa plastmattor fastlimmade på varenda trappsteg mellan husets alla 4 våningar? Bara som exempel... Vi har börjat med modernisering och renovering av huset, köket revs ut och nu njuter vi av underbar mat i ett rent och vackert kök, hallen är helt omgjord också och vi har haft den duktige målaren Micke på besök. Efter sommaren hoppas vi kunna bjuda tillbaka målar-Micke och få trapphuset fixat. Killarnas rum ska göras fint i sommar, och trädgården har redan fått sig ett ansiktslyft. Framsidan bestod tidigare av diverse buskar och snåriga saker, men nu har det rensats bort och vi la en gräsmatta där. Den växer finfint nu!
Trädgården förra sommaren, precis när vi flyttade in i huset.
Samma dag som vi la gräsmatta.
Jag gjorde faktiskt ett tappert försök att smyga obemärkt undan och sno åt mig en power nap. Skyllde på att bebis behöde ammas och kastade mig på sängen. Nåt måste dom små monster som jag bor ihop med anat, för så fort fröken huvud mötte herr kudde påbörjades en vild och vansinnig lek i trapporna som verkade handla om monster, något med svärd och nån pirat tror jag. Med ett dramatiskt och onödigt högljutt suck gick jag upp igen och tyckte lite synd om mig själv. Ingen annan verkade reagera, så jag började städa ur på glasaltanen. Denna har fått agera som uppsamlingsplats för skit som ingen vetat vad vi ska göra av med, men nu börjar det arta sig. Det är som en vacker förbindelse mellan huset och trädgården på baksidan, och med längre dagar och varmare kvällar upptäcker vi mer och mer vilken juvel detta rum faktiskt är.
Nu ska jag unna mig ett långt bad, utan barn och alla dom leksaker som då brukar flyta omkring. Nej, nu ska jag ta ett långt och riktigt varmt bad. Smeta in både kropp och ansikte med svindyra krämer, peeling, masker, oljor och dyl. Lyx!
Senare kom vår snälla granne tillika elektriker Ove förbi och hjälpte till med lite smått och gott som behövdes lagas. Mycket att göra och fixa i ett äldre hus som tidigare beboddes av vad som måste vara Sveriges osmakligaste människor. Vad tycks annars om kaklade fönsterbrädor? Eller rosa plastmattor fastlimmade på varenda trappsteg mellan husets alla 4 våningar? Bara som exempel... Vi har börjat med modernisering och renovering av huset, köket revs ut och nu njuter vi av underbar mat i ett rent och vackert kök, hallen är helt omgjord också och vi har haft den duktige målaren Micke på besök. Efter sommaren hoppas vi kunna bjuda tillbaka målar-Micke och få trapphuset fixat. Killarnas rum ska göras fint i sommar, och trädgården har redan fått sig ett ansiktslyft. Framsidan bestod tidigare av diverse buskar och snåriga saker, men nu har det rensats bort och vi la en gräsmatta där. Den växer finfint nu!
Trädgården förra sommaren, precis när vi flyttade in i huset.
Samma dag som vi la gräsmatta.
Jag gjorde faktiskt ett tappert försök att smyga obemärkt undan och sno åt mig en power nap. Skyllde på att bebis behöde ammas och kastade mig på sängen. Nåt måste dom små monster som jag bor ihop med anat, för så fort fröken huvud mötte herr kudde påbörjades en vild och vansinnig lek i trapporna som verkade handla om monster, något med svärd och nån pirat tror jag. Med ett dramatiskt och onödigt högljutt suck gick jag upp igen och tyckte lite synd om mig själv. Ingen annan verkade reagera, så jag började städa ur på glasaltanen. Denna har fått agera som uppsamlingsplats för skit som ingen vetat vad vi ska göra av med, men nu börjar det arta sig. Det är som en vacker förbindelse mellan huset och trädgården på baksidan, och med längre dagar och varmare kvällar upptäcker vi mer och mer vilken juvel detta rum faktiskt är.
Nu ska jag unna mig ett långt bad, utan barn och alla dom leksaker som då brukar flyta omkring. Nej, nu ska jag ta ett långt och riktigt varmt bad. Smeta in både kropp och ansikte med svindyra krämer, peeling, masker, oljor och dyl. Lyx!
Morgonstund
Usch! David verkar tycka att morgonstunden är den viktigaste tiden på dygnet, trots den utmattade moderns protester går denne ovanligt bestämde man upp vid 05:20. Vad är det för något ?? Tomas sover sin medvetslösa sömn, han har en på/av knapp och så fort kudden är i hans omedelbara närhet så stänger den pojken av, och snarkar ljudligt i minst 13 timmar. Han tar i och för sig en mycket kort paus i medvetslöheten runt 01:15 då han med bestämda steg vandrar över till föräldrarsängen, och ägnar sedan resten av natten åt att linda sina fötter runt den utmattade modern. Men David tycker att 05:20 är lagom, oavsett när han somnar kvällen innan. Och utan någon som helst tanke åt vare sig Tomas lindande fötter och Stefans behov för att amma nätterna igenom.
Alex fick ta hand om David i morse, jag dök ner i sängen igen. Då attackerade Tomas, hans iskalla fötter letade sig fram till min rygg. Inte alls skönt. Jag försökte komma undan, men han jagade mig som en värmesökande missil runt runt runt hela sängen. Till slut gav jag upp och försökte sova lite. Då kände Stefan sig lite hungrig. Efter det försökte jag sova lite. Då hade Alex och David tagit sig ner till köket och påbörjat frukosten. Det slamras, saker tappas i golvet och pojken leker med kastrullerna. Jag ger upp och går ner till köket. Alex förklarar för mig vikten av sömn. Han är så trött att han bara gör en massa misstag, och kan inte tänka klart. Det är så viktigt med sömn säger han och jag nickar och svarar "jaha". Sen går han och lägger sig för att han funkar inte.
Alex fick ta hand om David i morse, jag dök ner i sängen igen. Då attackerade Tomas, hans iskalla fötter letade sig fram till min rygg. Inte alls skönt. Jag försökte komma undan, men han jagade mig som en värmesökande missil runt runt runt hela sängen. Till slut gav jag upp och försökte sova lite. Då kände Stefan sig lite hungrig. Efter det försökte jag sova lite. Då hade Alex och David tagit sig ner till köket och påbörjat frukosten. Det slamras, saker tappas i golvet och pojken leker med kastrullerna. Jag ger upp och går ner till köket. Alex förklarar för mig vikten av sömn. Han är så trött att han bara gör en massa misstag, och kan inte tänka klart. Det är så viktigt med sömn säger han och jag nickar och svarar "jaha". Sen går han och lägger sig för att han funkar inte.
Här är jag!
Nu är det kanske inte så att jag har något intressant att säga. Överhuvudtaget. Men jag kan väl få vara ointressant på webben, istället för att vara ointressant i tysthet?
Jag... vem är jag... Det är något jag fortfarande undrar över. Men statistiken ser ut så här: levt i snart 35 år. Gift i snart 6 år. Mamma i snart 4 år till min förstfödde son, Tomas. Mamma i ganska exakt 2 år till min andre son, David. Och mamma i exakt 58 dagar till min tredje son, Stefan. Det är väl detta som utgör dom huvudsakliga komponenterna i svaret. Dessa saker är liksom definitionen på vem jag är idag.
Här har jag tänkt skriva om min vardag, som på nåt sätt alltid lyckas bli full av händelser och lite hysteri. Med tre pojkar och en make som inte riktigt vill vara vuxen blir det lätt så :D Det händer alltid nå´t hos oss!
Jag skrev tidigare en annan blogg, mamamia.blogg.se men den känns så gammal att det knappt lönar sig att blåsa liv i den så jag börjar skriva här istället.
Välkomna till vårt kaotiska, men alltid händelserika liv !!
Jag... vem är jag... Det är något jag fortfarande undrar över. Men statistiken ser ut så här: levt i snart 35 år. Gift i snart 6 år. Mamma i snart 4 år till min förstfödde son, Tomas. Mamma i ganska exakt 2 år till min andre son, David. Och mamma i exakt 58 dagar till min tredje son, Stefan. Det är väl detta som utgör dom huvudsakliga komponenterna i svaret. Dessa saker är liksom definitionen på vem jag är idag.
Här har jag tänkt skriva om min vardag, som på nåt sätt alltid lyckas bli full av händelser och lite hysteri. Med tre pojkar och en make som inte riktigt vill vara vuxen blir det lätt så :D Det händer alltid nå´t hos oss!
Jag skrev tidigare en annan blogg, mamamia.blogg.se men den känns så gammal att det knappt lönar sig att blåsa liv i den så jag börjar skriva här istället.
Välkomna till vårt kaotiska, men alltid händelserika liv !!
