Ett moln
Dagis har börjat på riktigt nu. Det känns att det är på riktigt, eftersom David är snorig och förkyld. På narkosbedömningen idag inför operationen imorgon, drog narkosläkaren åt sig öronen så fort han såg en liten droppe rinna från barnets näsa och deklarerade att här sövs minsann ingen ner. Underbart så klart att läkaren inte tar några risker, särskilt med tanke på den mycket dramatiska spasmen David fick förra året i samband med en narkos. Men, alltså, nu börjar jag bli så pass luttrad att jag vet ungefär var gränsen går och personligen hade jag nog inte ställt in. Som en narkosläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus uttryckte det. "Om man ställer in så fort man ser lite snor på ett barn, då skulle vi inte operera någon alls mellan september och maj." Nu blir det i alla fall uppskjutet tills alla tre läkarna kan hitta en tid att träffas och se mitt barn i ögonen, så jag har fått min ångest och min oro förlängd. Det känns skit.
När vi kom hem fick Tomas leka en stund hos mormor och morfar, medans jag städade som en galning. Innan vi åkte på narkosbedömningen hade nämligen David fått tag på ett paket Via Color, ställt sig på köksbordet och skakat.... Det såg ut som efter en snöstorm i hela köket, och hallen, och trappen. Tack David, för att alltid se till att mamma har nåt att göra! Tack också för att påminna mig om att ställa undan allting på en gång.
Senare i veckan kommer "vår" målare, Micke, som ska göra huset fint! Vi börjar med Tomas och Davids rum, i ett desperat försök att få dom att känna sig mer hemma där. Ska bli så spännande!
Nej, nu har stackars katten ramlat ner från soffbordet för tredje gången så jag ska ta och mysa lite med henne. För att vara katt har hon uselt balanssinne, hon ramlar ner från allting.
Innan jag avslutar måste jag bara berätta om läkaren vi träffade på narkosbedömningen idag. Han skulle lyssna på Davids lungor, tar fram sitt stetoskop, placerar det på ryggen, och säger till David "ta nu några djupa andetag, stadigt in och ut, så där rytmiskt." Alex och jag tittade på varandra med en förundrad blick, och tänkte samma tanke. Har denna läkare överhuvudtaget träffat en tvååring tidigare?? Ta några djupa andetag i rytmisk följd?? Ok, lycka till med det ville jag säga.....
Kommentarer
Trackback
