Fy vilka tråkiga dagar... Att skola in barn är så fruktansvärt tråkigt, särskilt nu när Tomas och David faktiskt redan har dagisvana och känner sig
bekväma med denna miljö, och är också så vansinnigt sällskapssugna att jag får med våld dra dom därifrån efter en timmas lek.
En timma om dagen?? Vem kom på den idén?? Hur som helst, idag fick vi på nåder vara där i två timmar (!!), killarna sprang iväg så fort jag
öppnade grinden så jag satt i lärarrummet i två timmar och kände hur min hjärna dog en aning. Jag kunde välja emellan att läsa nån
förskoletidning, eller lyssna på fullkomligt
galna och ganska
märkliga föräldrar till andra barn som skulle skolas in. Alltså, med risk för att låta dryg, men
förstagångsföräldrar är inte riktigt kloka.... En pappa kände behovet att
förklara för mig, och nu pratar vi
ingående, om barns olika faser och hur tvååringar leker tillsammans. Han passade också på att förklara för mig lite grand om
separationsfasen. Detta efter att jag redovisat för antal och åldrar på mina barn. Märkligt... En mamma höll ett föredrag om hennes sons öroninflammation (han har fått en enda, tillsammans har mina söner haft runt 30, inkl. sammanlagt 5 spruckna trumhinnor).
Suck.
Tomas har i alla fall träffat en tjej, men han ska inte gifta sig med henne för att han älskar bara Zoey, och man kan bara älska en tjej i taget förklarar han. Och är sin Zoey trogen, trots avstånd. Mamma nöjd :)
Vi åkte till Louise och hennes Liam och Adam på Ingarö i dag efter vår korta dagisvistelse. Både pojkar och mammor hade en underbar eftermiddag tillsammans, mycket prat och skratt i husets alla hörn. Trevligt trevligt!
Jag har otrolig ångest inför Davids operation nästa vecka, och är rätt glad att jag slipper ett besök jag inte såg fram emot under samma vecka. Nästa vecka kommer att vara tuff nog, just nu känner jag att jag är ganska mätt på problem och att må dåligt. Vissa svårigheter är permanenta, andra går att lösa, och andra får man helt enkelt lära sig att leva med fast man aldrig kan gilla läget.
Imorgon kommer mamma och pappa, och jag längtar efter att ha dom nära. Pappa har redan blivit inskriven i sin frånvaro på Karolinska Sjukhuset, så vi känner oss ganska trygga. Eller... så trygg man kan känna sig med denna ovälkomna gäst.
