Michael Jackson
Jag tittade på minnesceremonin igår kväll, vare sig man ansåg sig vara ett fan eller inte måste nog alla ändå kunna erkänna att MJ var en fantastisk artist, underhållare, musiker, dansare, sångare och entreprenör. Min musiksmak har alltid varit åt det rockigare hållet, men MJ har jag ändå alltid lyssnat på och gillat, uppskattat till och med.
Igår slog jag mest av det jag uppfattade som falskhet. Den enda, i min blygsamma åsikt, som visade verkliga känslor och en uppriktig sorg över hans bortgång vad Brooke Shields. Alla andra tyckte jag verkade vilja åka på vågen på nåt sätt, liksom hans bröder och pappa Joe som satt längst fram, alla identiskt iklädda mörka solglasögon och varsin vit handske. Dom rusade fram och kramade varenda talare, skakade på huvudet och ryggdunkade varandra. Det kändes.... konstlat. Var var dom när MJ behövde stöd och support? Krokodiltårar på scenen, och ett uppträdande av Jermaine där han viskade fram MJs favoritsång. Näh, det var mest "too little, too late" tyckte jag.
Nu är det ju uppenbart vem fick talangen i den familjen, och dom (med kanske ett undantag för Janet) har skott sig på MJ ganska länge. Det är inte helt långsökt att tycka att "sorgen" handlade mer om den materiella förlusten.
Al Sharpton sa det ändå ganska bra tyckte jag när han riktade sin blick till dom tre barnen. "Was nothing weird about your daddy". Men att han levde ett, för oss, konstigt liv. Inte att undra på att människan blev annorlunda, att han skapade sig en låtsasvärld och en barndom han aldrig fick. Jag tycker att vi ska vara försiktiga med att döma det vi inte känner till eller kan erfara själva.
Oavsett vad man tyckte om honom, så har ändå en stor artist, en av dom största, lämnat jordelivet. Fast jag undrar ibland om hans liv inte var så oerhört komplicerat och tragiskt. Precis som andra ikoner lämnar han oss tidigt, det ska vara så på nåt sätt. Vem vill se en 87årig, rynkig och halvdöv Princess Diana, eller en 78årig MJ med reumatism och oförmögen att göra sina moves? Vi minns våra ikoner med glädje, dom dog unga och vackra.
Igår slog jag mest av det jag uppfattade som falskhet. Den enda, i min blygsamma åsikt, som visade verkliga känslor och en uppriktig sorg över hans bortgång vad Brooke Shields. Alla andra tyckte jag verkade vilja åka på vågen på nåt sätt, liksom hans bröder och pappa Joe som satt längst fram, alla identiskt iklädda mörka solglasögon och varsin vit handske. Dom rusade fram och kramade varenda talare, skakade på huvudet och ryggdunkade varandra. Det kändes.... konstlat. Var var dom när MJ behövde stöd och support? Krokodiltårar på scenen, och ett uppträdande av Jermaine där han viskade fram MJs favoritsång. Näh, det var mest "too little, too late" tyckte jag.
Nu är det ju uppenbart vem fick talangen i den familjen, och dom (med kanske ett undantag för Janet) har skott sig på MJ ganska länge. Det är inte helt långsökt att tycka att "sorgen" handlade mer om den materiella förlusten.
Al Sharpton sa det ändå ganska bra tyckte jag när han riktade sin blick till dom tre barnen. "Was nothing weird about your daddy". Men att han levde ett, för oss, konstigt liv. Inte att undra på att människan blev annorlunda, att han skapade sig en låtsasvärld och en barndom han aldrig fick. Jag tycker att vi ska vara försiktiga med att döma det vi inte känner till eller kan erfara själva.
Oavsett vad man tyckte om honom, så har ändå en stor artist, en av dom största, lämnat jordelivet. Fast jag undrar ibland om hans liv inte var så oerhört komplicerat och tragiskt. Precis som andra ikoner lämnar han oss tidigt, det ska vara så på nåt sätt. Vem vill se en 87årig, rynkig och halvdöv Princess Diana, eller en 78årig MJ med reumatism och oförmögen att göra sina moves? Vi minns våra ikoner med glädje, dom dog unga och vackra.
Kommentarer
Trackback
