matodast

Tomas och styvsonen har gnällt och klagat på David i flera dagar. Han förstör, han tar sönder, han förstår inte, han kan inte leken etc tjuter dom och jag är så innerligt trött på att höra detta eviga klagande. Vi har försökt förklara för dom, om och om igen att David är bara två år gammal medans dom är 4 och 7,5 år. Vi måste lära David bra saker, förklara för honom istället uppmuntrar vi, men det har dom inte tid eller tålamod till. TIll saken hör att dom två gärna lämnar David utanför lekarna, exkluderar honom och då blir det förstås konflikter.

Så idag kände jag att jag inte orkade med en hel dag av tjafs och klagande igen. Som svar på klagomål svarade jag därför "ja, ni har helt rätt. Det här funkar inte längre. Vi får nog ge bort honom till nån annan familj som orkar med honom, han kan inte bo kvar här. Vi har försökt men det funkar inte alls."

På riktigt, undrade två mycket storögda pojkar. Styvsonen föreslog först att vi skulle kanske sälja honom istället för att bara ge bort honom (!!!), men sen var dom överens om att vi kan nog inte göra oss av med David, trots allt. Jag lät dom faktiskt argumentera lite, och övertyga mig att det vore nog bättre att ha kvar honom. När Tomas tillslut var lite tårögd kände jag att vi var överens. Sluta klaga på David, låt honom leka med er och ni ska få se att han blir en riktigt rolig kamrat. Sen om ni vill vara i fred med legot, så säger ni till mig eller pappa så ordnar vi så att David får göra nåt annat.

Det var inte det minsta pedagoiskt anar jag, men en trött mamma hittar alla medel. Och ni kan inte tänka er vilken (nästan) konfliktfri dag detta har varit. Skrämselpropaganda = okej ibland....

Men säg mig, inte kan man väl göra sig av med denna otroligt fina varelse: