Kritiska tankar
I morse loggade jag in på mitt Facebook konto, och ägnade lite tid åt att kolla vänners status uppdateringar, titta på lite foton från diverse happenings, och sen kikade jag på vilka inbjudningar jag fått. Som vanligt väntade ett antal oerhört spännande och existentiella saker som t.ex "Vilken bil är du?" och "Vilken maträtt är du?". Coolt, äntligen får jag veta!! Sen väntade också inbjudningar till lite grupper, och däribland en grupp som heter "Stoppa Barnpornografin !!!!!" (och ja, det är varken mer eller mindre än 5 utropstecken, bara för att poängtera vikten.) Det fick mig att fundera lite.
Jag måste utgå ifrån att varenda normal människa är per automatik emot barnpornografi. Det är vidrigt bortom ord, jag tycker att det är så självklart att vara just emot något sådant att det knappt behövs nämnas. Men att gå med i en grupp på Facebook känns bara så.... meningslöst.... Alltså, jag förstår behovet att känna att man gör nånting, vad som helst, för att uttrycka sin avsky, men jag är en realist (pessimist kanske?) och jag tror helt enkelt inte att saker som barnpornografi, narkotika, människohandel, övergrepp och andra hemskheter någonsin kommer att försvinna helt och hållet. Tro mig, mitt blod kokar av ilska. Jag känner väldigt starkt för detta, men jag tror ändå inte att dessa företeelser någonsin kommer att utrotas helt. Tyvärr. Samma sak med t.ex. demonstrationer. Helt ärligt. Om jag, tillsammans med ett 50-tal andra eldsjälar står i höstregnet på Sergels Torg och skriker lite slagord, kommer då makthavarna i Burma att titta på varandra och säga "Men hörrni grabbar. Dom verkar ju väldigt sura på oss därborta i Stockholm, vi kanske borde tänka om lite." Nej, troligtvis inte. Jag har fått känna att jag har gjort nånting, men det ändrar knappast nånting på världskartan. Fast ändå, man vet ju aldrig. En enda människa kan faktiskt åstadkomma underverk, se till exempel på Rosa Parks som förändrade en hel nation.
Min pappa och min man brukar säga att jag är en fatalist, och det kanske jag är. Jag tror att det är ett väldigt isländskt drag att vara just fatalist. Generation efter generation har kämpat för att överleva där uppe på den fantastiskt vackra men kala och kyliga ön. Bara överleva, inga krusiduller, ingen lyx, bara överlevnad. Då blir man lite ärrad i nationens själ. Jag kan t.ex inte förmå mig själv att bli flygrädd. Nu har det ändrats lite efter att barnen föddes, jag vill ju inte dö ifrån dom, men jag kan bara inte känna nån hysteri över svininfluensan eller bli rädd när Nord Korea spränger sina atombomber. Sorry.
Jag kan däremot känna mig obekväm bland hundar, och spindlar är jag rädd för. Logiskt? Nej. Men sån är jag!
Jag måste utgå ifrån att varenda normal människa är per automatik emot barnpornografi. Det är vidrigt bortom ord, jag tycker att det är så självklart att vara just emot något sådant att det knappt behövs nämnas. Men att gå med i en grupp på Facebook känns bara så.... meningslöst.... Alltså, jag förstår behovet att känna att man gör nånting, vad som helst, för att uttrycka sin avsky, men jag är en realist (pessimist kanske?) och jag tror helt enkelt inte att saker som barnpornografi, narkotika, människohandel, övergrepp och andra hemskheter någonsin kommer att försvinna helt och hållet. Tro mig, mitt blod kokar av ilska. Jag känner väldigt starkt för detta, men jag tror ändå inte att dessa företeelser någonsin kommer att utrotas helt. Tyvärr. Samma sak med t.ex. demonstrationer. Helt ärligt. Om jag, tillsammans med ett 50-tal andra eldsjälar står i höstregnet på Sergels Torg och skriker lite slagord, kommer då makthavarna i Burma att titta på varandra och säga "Men hörrni grabbar. Dom verkar ju väldigt sura på oss därborta i Stockholm, vi kanske borde tänka om lite." Nej, troligtvis inte. Jag har fått känna att jag har gjort nånting, men det ändrar knappast nånting på världskartan. Fast ändå, man vet ju aldrig. En enda människa kan faktiskt åstadkomma underverk, se till exempel på Rosa Parks som förändrade en hel nation.
Min pappa och min man brukar säga att jag är en fatalist, och det kanske jag är. Jag tror att det är ett väldigt isländskt drag att vara just fatalist. Generation efter generation har kämpat för att överleva där uppe på den fantastiskt vackra men kala och kyliga ön. Bara överleva, inga krusiduller, ingen lyx, bara överlevnad. Då blir man lite ärrad i nationens själ. Jag kan t.ex inte förmå mig själv att bli flygrädd. Nu har det ändrats lite efter att barnen föddes, jag vill ju inte dö ifrån dom, men jag kan bara inte känna nån hysteri över svininfluensan eller bli rädd när Nord Korea spränger sina atombomber. Sorry.
Jag kan däremot känna mig obekväm bland hundar, och spindlar är jag rädd för. Logiskt? Nej. Men sån är jag!
Kommentarer
Trackback
