Sammanbrott = utbrott = genombrott
Bland det värsta som jag upplever, är när jag bryter ihop. Nu sker inte det ofta, jag har gått igenom tillräckligt mycket för att anse mig själv stark nog att klara av vardagen och alla dess prövningar. Men ibland så rinner det över, och helt oväntat så hände det i dag.
Nu har det varit en lång vinter (hör du hur jag börjar ursäkta mig själv direkt). Jag har varit gravid, och inte så njutbart gravid heller utan med helvetesfoglossningen, satanshalsbrännan och avgrundskramperna. David har varit sjuk i stort sett hela vintern, det har varit snor och host och öroninflammationer och halsfluss och Kåvepenin och Amimox och Mollipect, samtidigt som det också varit ljumskbråck, ögonkontroller och ögondroppar, habilitering på Syncentralen... Ja, ni förstår. Tomas har förstås också haft sin beskärda del av influensa och diverse snoriga historier. Alex har varit jobb jobb jobb, och t.om hunnit med 10 dagar i Vancouver (han kom hem 4 dgr innan Stefan föddes. Förstå hur fräsch och lycklig jag kände mig....)
Och nu har David varit hemma sen tisdags förra veckan, alla sover dåligt, alla är på dåligt humör och främst av allt min lilla man. Han är lite sen med språket och blir så lätt frustrerad numera, nu när han har så mycket att säga. Och så all denna innetid, ingen lek med kompisarna eller stimulans utan bara jag, han och lilla bebis. Inne. Fy vad tråkigt. Och som sagt, i dag rann bägaren över och jag grät som en gris. (Gråter grisar förresten?) Hulkade och sa till Alex (som turligt nog jobbade hemmifrån i dag och fick ta emot min kollaps) att jag hinner inte. Jag hinner inte vika tvätten, torka snoret, amma barnet, torka rumpan, laga maten, hämta på dagiset, handla på Ica, moppa golvet, plocka undan grejerna, rädda leksaker i toaletter, avstyra bråken, torka tårarna, fixa TV:n, lyssna på utbrotten OCH ge kärleken och uppmärksamheten. Det kanske går, men just nu har jag lite svårt med balansen.
Men, jag ska göra ett försök. Det får vara lite stökigare och maten får vara lite tråkigare och tvätten får stå ovikt lite längre. Men då hinner jag med kärleken och uppmärksamheten och leken och stödet och uppmuntran. Och så kanske jag hinner med att vara lite trevligare umgänge också :D
Bra va? Att det stormar då och då är ju bara bra, det blir så ren luft efteråt har jag kommit fram till.
Ja, ibland behöver man nog få chansen att bryta ihop för att orka komma igen! En sak är ju i alla fall säker: Du är inte ensam om att ha den där inte hinna med känslan. Om ditt erbjudande om lunch kvarstår så kommer jag självklart förbi. Ska bara kolla på jobbet vilken dag som skulle kunna funka. Jobbar ju heltid men sitter hemma och jobbar ibland så då kan jag ju smita iväg mot Farsta. Kom ihåg: Du är en toppenmamma!
Kram
Tack, det värmde! Och såklart att du ska komma hit när du kan, hör av dig bara!
Hejsan :)
tänkte berätta att jag har en outlet som jag säljer lite kläder, skor och smycken och så på :) Kan alltid ta dig en titt genom att gå in på adressen nedan..
Http://Lisettee.blogg.se/outlet
är du intresserad så skriv tillbaka till min vanliga blogg eller outlet bloggen så svarar jag så snart som möjligt.. Tack så länge..
Kramar Lisette
Men vännen! Det är verkligen helt förståeligt att även en supermamma snubblar och kraschlandar ibland. Ni har ju, som du skriver, haft en helt hysterisk vinter och vår med sjukdomar och sjukhus och graviditetskrämpor osv. Det är helt ok att inte orka hela tiden! Jag har lagt ner mina ambitioner om att det ska vara undanplockat och snyggt överallt hela tiden och satsar istället min energi på att ge just kärlek och uppmärksamhet till barnen. Tvättvikandet och sopsorteringen får komma i andra hand. Självklart måste mat handlas och lagas och dammsugaren måste rastas med jämna mellanrum men tvingas jag välja mellan att vara ute med barnen eller att skura golvet så väljer jag barnen. Jag vill att mina barn ska minnas mig som en närvarande (och gärna hyfsat glad) mamma och inte som en mamma som "inte har tid" för att hon måste städa hela tiden. Fast för min del känns det ganska riskfritt att de minns mig som den städande mamman! Det är inte direkt min favoritsysselsättning. :)
Hahha, nej nån rolig hobby är det inte, det har du verkligen rätt i Esmeralda. Det är svårt att hitta balansen ibland, att kunna trivas i hemmet och få saker gjort och samtidigt vara just den där närvarande och roliga mamman. Ibland är man bara trött... Men så kommer en ny dag och solen skiner och då undrar man vad som hände egentligen, allting känns bra igen :D
