Med spring i benen...
Klockan är nu 19:12 och gubben min har fortfarande inte hunnit hem. Blää för sånt. Inte alls ovanlig företeelse i detta hem, och vissa dagar när jag tycker riktigt synd om mig själv så känner jag mig lite som en ensamstående mamma. Jag hatar hans jobb, och ännu mer avskyr jag dom veckor min styvson bor hos oss för då blir det ÄÄÄÄÄNNU senare än vanligt.
David verkar vara på bättringsvägen, men han fick ändå stanna hemma med underbara mormor som hjälper oss (läs mig) så mycket. Jag rusade iväg, jag känner mig alltid lite stressad när jag behöver be om och ta emot hjälp. Jag vet att min mamma hjälper mig när hon kan, och hon gör det med glädje och generositet. Men, jag vill vara Duktiga Flickan och blir stressad. Så jag kör iväg, lite för fort, rusar in på dagis och som ett flåsande vilddjur springer jag omkring för att samla ihop ytterkläder samt lite lappar som ska läsas och returneras, avlämna rapport om David, få en rapport om Tomas dag, hitta Tomas, övertala honom om att det är dags att gå hem nu, vifta bort nån snorig pojke som jag inte känner men som kräver att få följa med oss hem för att leka med "Omas", försöka hitta Tomas som har försvunnit igen, vifta bort en mycket amorös liten flicka som ligger INNE i Stefans bilstol, muta Tomas med en blåbärspaj om han kommer hem NU, ger upp och drar iväg Tomas som lyckas smita igen för att plocka ett gäng maskrosor till mig, jag smälter och äntligen sitter vi i bilen.
Kommer hem och severar blåbärspajen som jag lovade. Tomas äter glatt men David gillar inte utan slänger iväg tallriken, blåbärspajen och vaniljsåsen. Som hamnar på golvet. Jag suckar. Killarna får bada. Dom bråkar. Mycket. Stefan gråter, jag panikammar bebis och försöker samtidigt få badbusarna att sluta slå på varandra. Upp ur badet med dom, och jag börjar middagen som idag består av ugnsbakad kolja med paprika och chili sås, ris till det (denna mat blir senare mycket säkert ratad av styvsonen som inte äter fisk, sås eller nåt annat än typ gurka. Eller nåt. Jag orkar inte med det). Efter maten är det lite lek och bus och sen nattning. När dom två stora har somnat letar jag upp bebis som ligger tyst i sin vagn och gnager på sin hand.
Nu ligger han här på soffan bredvid mig och jollrar lite, helt underbart skönt. Det är tyst i huset och jag har "Äntligen Hemma" på i bakgrunden för att söka inspiration. Samtidigt undrar jag hur mycket vitt läppstift Lulu Carter köpte på 80-talet, börjar inte hennes lager ta slut??
David verkar vara på bättringsvägen, men han fick ändå stanna hemma med underbara mormor som hjälper oss (läs mig) så mycket. Jag rusade iväg, jag känner mig alltid lite stressad när jag behöver be om och ta emot hjälp. Jag vet att min mamma hjälper mig när hon kan, och hon gör det med glädje och generositet. Men, jag vill vara Duktiga Flickan och blir stressad. Så jag kör iväg, lite för fort, rusar in på dagis och som ett flåsande vilddjur springer jag omkring för att samla ihop ytterkläder samt lite lappar som ska läsas och returneras, avlämna rapport om David, få en rapport om Tomas dag, hitta Tomas, övertala honom om att det är dags att gå hem nu, vifta bort nån snorig pojke som jag inte känner men som kräver att få följa med oss hem för att leka med "Omas", försöka hitta Tomas som har försvunnit igen, vifta bort en mycket amorös liten flicka som ligger INNE i Stefans bilstol, muta Tomas med en blåbärspaj om han kommer hem NU, ger upp och drar iväg Tomas som lyckas smita igen för att plocka ett gäng maskrosor till mig, jag smälter och äntligen sitter vi i bilen.
Kommer hem och severar blåbärspajen som jag lovade. Tomas äter glatt men David gillar inte utan slänger iväg tallriken, blåbärspajen och vaniljsåsen. Som hamnar på golvet. Jag suckar. Killarna får bada. Dom bråkar. Mycket. Stefan gråter, jag panikammar bebis och försöker samtidigt få badbusarna att sluta slå på varandra. Upp ur badet med dom, och jag börjar middagen som idag består av ugnsbakad kolja med paprika och chili sås, ris till det (denna mat blir senare mycket säkert ratad av styvsonen som inte äter fisk, sås eller nåt annat än typ gurka. Eller nåt. Jag orkar inte med det). Efter maten är det lite lek och bus och sen nattning. När dom två stora har somnat letar jag upp bebis som ligger tyst i sin vagn och gnager på sin hand.
Nu ligger han här på soffan bredvid mig och jollrar lite, helt underbart skönt. Det är tyst i huset och jag har "Äntligen Hemma" på i bakgrunden för att söka inspiration. Samtidigt undrar jag hur mycket vitt läppstift Lulu Carter köpte på 80-talet, börjar inte hennes lager ta slut??
Kommentarer
Trackback
