Att andas ut...
I lite drygt en månads tid har jag hållit andan. Livet blev helt plötsligt så där oväntat annorlunda, och inte på ett bra sätt. Att det var en kylig start på juni månad stämde bra överens med min sinnesstämning. Det gör så vansinnigt ont att inse att ens föräldrar är mänskliga, dödliga, och till och med sjuka.
Och jag andas ut...
Hela dagen i dag har jag hållit andan ännu mer, i dag var operationen. Drygt 7 timmar tog den, men den gick bra. Det gick bra!! Operationen beskrivs som mycket lyckad, och dom tror sig ha fått ut hela fanskapet. Nu är resan förstås inte över, utan nu väntar en känslig period av allsköns möjliga postoperativa komplikationer, och sen är det ju förstås också en lång väg att vandra. Men. MEN! Med tanke på vad det är vi står ansikte mot ansikte emot, en elakartad tumör på ett mycket "ofördelaktigt" ställe, så ser det ändå bra ut. Allt ska förstås sättas i perspektiv, men summan är att i skenet av denna tumör så ser det ganska bra ut.
Och jag andas ut...
Kommentarer
Postat av: Indra
Vad skönt att första milstolpen är passerad. Måtte han nu vara på bättringsvägen!
Trackback
