matodast

Att livet är konstigt har jag sen länge konstaterat, det går upp och det går ner. Vi vet när det börjar, men mer än så vet man egentligen inte. Men när nånting allvarligt och mörkt händer, då kommer samtidigt små fantastiska pärlor upp till ytan. The silver lining behind the cloud. Människor som man har trott sig dela en trygg vänskap med försvinner, orkar inte med och har så det räcker med sitt eget liv. Medans andra visar värme, generositet, förståelse och exceptionell styrka. Och det kommer nästan alltid från dom mest oväntade håll. En mycket ny och flyktig bekantskap visar sig vara en fantastiskt givande och varm källa till mycket tröst. En gammal vän från mellanstadiet visar sig vara smärtsamt öppen och hjärtlig. En "fikakompis" ägnar en hel kväll åt att samla information för att bidra till tröst och styrka. En fröken från förskolan ger varma blickar och förstående nickar, en frökenkram. En kompis skickar små, korta men innerliga meddelanden på Facebook för att jag ska veta att tankarna är hos mig. Min man visar sig vara den starkaste eken i skogen, den som inte svajar det minsta när det stormar. Och med den största ödmjukhet tar jag emot dessa gester och undrar hur jag blev så rik att få ha dessa pärlor i mitt liv.

När man minst anar det tar denna märkliga väg vi vandrar på en vändning, man går in i ett helt nytt område, vilsen och utan vare sig karta eller kompass undrar man vart vägen går. Och då är det fantastiskt att kunna hålla dessa pärlor i sin hand, sätta en fot framför den andra och börja vandringen.