matodast

Midsommar

Hos oss har midsommar tyvärr inte blivit något vi firar enligt tradionernas alla regler. Jag säger tyvärr för jag skulle gärna vilja ha det annorlunda, men ännu har vi inte hittat "vår" familjs midsommarfirande. Jag är född och uppvuxen på Island där detta inte är något vi firar, jag har egentligen inte någon speciell känsla för just midsommarfirandet. Alex har inte någon familj som vi kan fira tillsammans med, så det blir bara vi och barnen, vilket är liksom som alla andra vanliga helger om ni förstår. Kanske det kommer, att vi hittar just den sortens midsommar vi vill ha tillsammans med vänner eller andra sköna familjer. Kontaktannons kanske??

Vi valde i stället att vara så otraditionella som möjligt. Först tänkte vi vara väldigt prydliga och åka till Skansen, men när vi väl kom fram så gillade vi inte läget längre, det var så otroligt mycket folk!! Och varken Alex eller jag är särskilt bra på stora folkmassor, så vi valde att gå lite längre in på Djurgården och drog till Gröna Lund istället. Där var det inte tomt, men en ganska behaglig mängd besökare. 

Grönan är inte alls så som jag minns den från min ungdom, och vi tyckte båda två att det var smutsigt, slitet, sunkigt, och inte alls fint eller kul eller roligt på något sätt. Bara sunkigt, lite stökigt och sjaskigt. Pojkarna hade ganska kul, men det blir lite komplicerat när det är fler barn än vuxna... Nästa gång vi åker till Grönan tar vi antingen med oss en till vuxen, eller så får Stefan stanna hemma med mormor och morfar. Hur som helst, dagen var ganska bra, Tomas fick åka radiobilarna ungefär 400 ggr, men den annars så kaxige David var ganska lugn och försiktig bland alla dessa maskiner och ljud och blinkande ljus. Kanske var det för många intryck på en gång för hans ögon, det kan ha varit så tror jag. Han får lite svårt att tolka det som händer om det är för mycket som pågår på en gång. Kärlekstunneln gillade han däremot, han hojtade och ropade och vinkade hela vägen genom tunnelns alla glittrande små vrår. Stefan är ganska enkelt att roa än så länge, ett tag stod hans vagn parkerad bredvid en soptunna som han blev vansinnigt förälskad i :D

Sen hände det som måste vara bland det värsta som någonsin har hänt mig. Tomas försvann. Han var helt enkelt borta. På en sekund var han fullkomligt och spårlöst försvunnen. Nu i efterhand är jag rätt förvånad över hur pass både jag och Alex lyckades ha en otrolig mängd is i magen. Alex såg på mig och jag fattade direkt att "nu har han inte koll på var Tomas är längre", jag tog Stefans och Davids vagnar och parkerade dom vid en parkbänk som jag sen hoppade upp på för att ha bättre översyn. Alex sprang iväg åt det håll dom kom ifrån när Tomas försvann. Organiserat men ändå panikslaget sprang han sicksack och jag stod kvar på bänken och såg över området, letade efter en liten människa i sin gröna tröja. Tårarna brann bakom ögonen och hjärtat dunkade så hårt och så fort att jag både hörde och kände det, den ringde verkligen i öronen. Det tog kanske 4-5 minuter, och då såg jag Alex komma gående emot mig med min lilla lilla unge, denna underbara varelse som lärt mig allt jag vet om livet och om kärleken. Då kom det, då började jag gråta, jag hoppade ner från bänken och kramade om Tomas hårdare än någonsin, vi kramades och grät båda två länge länge. Alex hade absolut inte en gnutta färg i ansiktet på ganska länge efteråt... Det var först efteråt som jag kom att tänka på att Alex och jag sa inte ett ord till varandra hela den tiden vi letade efter vår son, det var som att vi litade fullkomligt på varandras försök till att hitta honom, vi bara visste att tillsammans fixar vi detta. Bra teamwork, fast inte något jag vill sätta på prov igen. Tomas var ganska lugn, ända tills han hittade sin pappa, då blev han otroligt ledsen och liten. 

Det var fullkomligt vidrigt, och många mycket skrämmande och mörka tankar som hann passera under dessa långa minuter. 

Vi repade oss, åt lite sockervadd och när klockan närmade sig halvsju gick vi sakta genom stan med två mycket trötta pojkar och en lugn bebis. 

Glad Midsommar!! 

Fy vilken mardröm att tappa bort sitt barn så där. Även fast det "bara" är under några fjuttiga minuter så känns det som en hel evighet och man hinner verkligen gå igenom alla tänkbara scenarion... Skönt att ni hittade honom och att allt var bra. Vad fint du skriver om din kärlek till Tomas (och de andra barnen också förstås)! Blir alldeles tårögd själv, blödig som jag är. :) Kram

Jisses, vilken pers! Jag hade dött ;/

Jag som ändå är uppvuxen i Sverige och alltid har firat midsommar har inte heller någon riktig tradition att det är si eller så det alltid ska vara på midsommar. Skulle nog kanske vilja ha det men det har inte blivit så. När jag var liten firade vi alltid på vårt landställe med kompisar och sen när vi blev lite äldre på kompisarnas landställe. Sen barnen föddes har vi gjort lite allt möjligt. Skansen, Hågelby, Rådsparken bl a. Det vi alltid gör är att besöka något midsommarfirande med kransar i håret och så. Fundrade lite på det där med tradition igår faktiskt. Kanske hittar vi också nån årlig grej att göra som känns bra för oss.



Kram

Shit så jä..la obehagligt och tro mig, jag vet EXAKT vad du talar om. Igår, ja alltså midsommarafton, när vi åkte hem från mallorca hände samma sak oss.



Vi står på den helt enorma flygplatsen i Palma, i kö för att checka in bagaget. Ivan var med oss och vi tar för givet att han står bland oss (det var så grymt mycket folk, PRECIS ÖVERALLT runtomkring.)



Plötsligt känner jag på mig att något är fel. Tittar mig omkring. Ivan är INGENSTANS och vad värre är, jag har varit så upptagen med annat, att hitta pass, biljetter fixa med de saker vi skulle ha MED oss på planet osv, att jag inte har en aning om hur länge han varit borta!



Jag och Emil börjar gå. Daniel står kvar i incheckningen. Vi ropar och vrålar på Ivan...



Går runt omkring överallt där vi varit och i närheten av incheckningen.



Jag känner paniken inombords och alla vidriga tankar som dyker upp. Precis som du beskriver så kände jag hjärtat bulta i hela kroppen och man vill inte ens snudda vid tankarna om allt som kan hända.



Jag scannar oxå efter en grön tröja och en grön keps och precis när jag ser honom så ropar Emil "mamma han är här" och vi ser hur han sliter sig ur knät på en personal på flygplatsen som precis ska ropa ut något i en högtalare och jag ser hur han biter ihop för att inte gråta. När han springer in i min famn så kramar han mig så hårt och jag håller honom så hårt att jag nästan tror att jag gör honom illa. Då släpper allt och han börjar stortjuta och trycker sitt lilla ansikte in mot min hals.



han hjärta slår så fort och hårt och han gråter och gråter och gråter. Han hade varit så fruktansvärt rädd. Plötsligt var vi borta. Mitt dåliga samvete plågade mig enormt. Jag kände att jag svikit honom så när jag inte haft koll på var han var.



Så pass länge att han hann försvinna och vara borta så länge att han blivit hittad av någon annan som troligtvis sett honom irra och vara ledsen och rädd.



Nä usch jag pallar inte ens tänka på det. Min lillkille helt ensam på en stor flygplats så fylld med folk att han inte hade en chans att hitta oss.



Fy f..n.



Känslan är VIDRIG och jag hoppas lixom du att vi aldrig behöver vara med om det igen. Hädanefter är det stenkoll som gäller. Jag BRUKAR ha stenkoll men du beskriver det så bra, det kan verkligen gå på sekunder.



Ryser i kroppen bara jag tänker tillbaka på det.



Stor kram till dig



Anja