matodast

Nu har Tomas och jag (och Stefan förstås) haft en helg i Fingspång, tillsammans med våra bästa vänner Maria och hennes Hugo. Tomas och Hugo har varit vänner sen sina första levnadsår, och dom är verkligen vänner. Inte bara lekkamrater för att mammorna är vänner, utan dom är verkligen finaste vännerna. Så fort dom såg varandra kramades dom, och försvann sen upp på Hugos rum. Inga konflikter, inga bråk, ingenting förutom bara en vänskap när den är som vackrast. Mammorna njöt förstås också, och uppskattade just det där vackra med vänskap. Att även om man inte ses på ett tag så har man varandra.



Maria och Stefan


Stefan är med på ett hörn


Lycka är.... en god vän



Superhjältarna kom på besök :D


Slut efter en lång dag


Slut efter en kort natt

Av en ren olyckshändelse råkade jag somna igår kväll redan vid 19:20. Jag vaknade nån gång efter 22:00 tiden och insåg att min efterlängtade fredagskväll med Nadja och hennes fina sällskap nog inte skulle bli av. Snabbt men sömndrucket skickade jag henne ett ödmjukt sms, fick hennes förlåt tillbaka och somnade om. Sen vaknade jag av Davids djungelvrål runt 06:30 imorse. "Mamma!!!!" ropar han, tills jag haltar in till hans rum och befriar honom upp ur spjälsängen. Jag har övervägt att ge honom en "stora killar" säng men risken för nattvandring är för stor, och med hans synsvaghet så känns det riskabelt.

På min laptop har jag som bakgrundsbild, ett foto av mina tre pojkar där dom sitter tillsammans i soffan.

Tomas och jag låg på golvet och kramades lite, kittlades och sprattlade. Han råkade få till en spark som träffade mig i magen, och jag bad honom vara lite försiktig med vart han har sina fötter, för nu sparkade han mig i magen. 

Man ska ju bjuda på Gevalia om man får oväntat besök, men vad gör man vid ett ovälkommet besök? Nån sorts gift kanske. Denna dinosaurie liknande gigantiska varelse har byggt en spindel villa utanför mitt badrumsfönster, och stirrade ilsket på mig i morse när jag yrvaken och smått medvetslös staplade fram för morgonbestyren. Usch. Jag tycker inte om. Och på min födelsedag och allting.

Det är MIN dag, jag fyller hela 35 år. Jag har hunnit med mycket, men ändå bara börjat. Dagen fick en underbar start med fantastisk frukost, färskt kaffe, underhållning från skönsjungande pojkar (och en man), suveräna presenter och en massa kärlek. Tyvärr öser regnet ner, vi hade tänkt ta en eftermiddags picknick i Hågelbyparken men det kanske vi gör i morgon istället. Stackars mig, som får äta tårta i morgon också.


Jätte fina gamla bilder från Stockholm, från mamma och pappa. Min bästa väninna på Island är fotograf, och hon håller på fixar två bilder med motiv från Reykjavik som ska vara i samma anda, och ramas in i likadana ramar.


Härlig klocka från Alex och sönerna


Snygg jacka från bror


Fyller 5 månader idag.

Äntligen.... nu har "vår" målare kommit och utövat sin magi. Micke, som i vanliga fall tillhör min kära väninna Maria anländer, viftar med sitt trollspö och gör allt så perfekt!! Titta bara:

Flyttdagen:


Halvvägs klart:


NU!!



Jag vet att det är väldigt starka färger, men jag tycker egentligen inte att det gör nånting i barnrum, det ska vara färgglatt. Sen är det ju huvudsakligen gjort för David, han ser inte färger på samma sätt som fullt seende barn gör, och han har svårt med att se saker om det inte är tillräckligt starka kontraster eller nyansskillnader. Ni skulle bara se hans glädjeskutt, han är så lycklig med den nya rummet och hittas nu nästan alltid där inne. "Fint" ropar han och pekar på väggarna :D

Ibland kan man hamna i en sorts kreativ svacka, när man upplever att ingenting händer och varje dag kantas av slentrianmässig tristess. Jag har varit i en sådan nu, och irriterat mig t.ex på att ingenting händer med huset och allt går så sakta och vi göööööööööööör aldrig nånting etc.

Igår gjorde jag en inventering, VAD har vi gjort och VAD har hänt sen vi tog över huset i juni 2008. Jo, följande:

- Pizzeriavalvet och tillhörande snäva vägg är bortsågat
- Platsbyggd garderob i hallen borta
- Platsbyggd garderob i barnens rum borta
- Det hemska hallgolvet är borta, hallen har gjorts större och klinkers satta i den mycket större hallen
- Gamla köket är rivet och ett nytt är på plats
- Köket och hallen är ommålade
- Trädgården på framsidan är snart klar, med nytt gräs och nya plantor
- Trädgården på baksidan börjar se bättre ut.... 
- Trapporna har slipats, och målats
- Pojkarnas rum blev färdigt i fredags, och är ännu bättre än jag kunnat drömma om!
- Stora badrummet har fått en skjutvägg bortriven, och nya vitvaror är på plats.

Så, det är ju faktiskt en hel del det där. Och så får vi inte glömma att under tiden har jag varit gravid, fått Stefan, haft en lång vinter med en hel del hemmagående sjuka barn, så jag tar nog och ger mig själv och Alex (samt alla hantverkare som har gjort sitt också :D) en stor klapp på axeln !!  Vad underbart det är ibland att tillrättavisa sig själv, vi har ju gjort MASSOR!!

Nu när David har börjat prata för fullt, visar det sig att detta är en riktig liten buse med otroligt bestämda och ofta mycket roliga åsikter. 

Dagis har börjat på riktigt nu. Det känns att det är på riktigt, eftersom David är snorig och förkyld. På narkosbedömningen idag inför operationen imorgon, drog narkosläkaren åt sig öronen så fort han såg en liten droppe rinna från barnets näsa och deklarerade att här sövs minsann ingen ner. Underbart så klart att läkaren inte tar några risker, särskilt med tanke på den mycket dramatiska spasmen David fick förra året i samband med en narkos. Men, alltså, nu börjar jag bli så pass luttrad att jag vet ungefär var gränsen går och personligen hade jag nog inte ställt in. Som en narkosläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus uttryckte det. "Om man ställer in så fort man ser lite snor på ett barn, då skulle vi inte operera någon alls mellan september och maj." Nu blir det i alla fall uppskjutet tills alla tre läkarna kan hitta en tid att träffas och se mitt barn i ögonen, så jag har fått min ångest och min oro förlängd. Det känns skit. 

Inskolningen fortsätter att vara urbota tråkig för mamman, men väldigt spännande och stimulerande för bröderna vilket ju är huvudsaken. Idag fick dom stanna till lunchen var avklarad (soppa och pannkakor = lycka) och imorgon är det väl tänkt att David ska prova på att vila där efter maten. Det känns lite beige att han sen kommer att ha ett avbrott nästa vecka, men operationen måste bli av, och tiden för den är liksom aldrig optimal. Jag fick den uppskjuten från mars, då jag var höghöghöghöggravid och kunde inte vara närvarande på "rätt" sätt i, under och efter narkosen. Så det är väl lika bra att få det gjort nu. 

Jag har den mycket impopulära och ganska dryga ovanan att märka ord. Just nu har jag hakat upp mig på hur alla menar att dom har TJÄNAT pengar när dom går på rea. Alltså, när man tjänar pengar, då har man fått en ökning. Man har mer pengar än innan. Man har alltså fått pengar. Om man sen går på rea, och köper t.ex en tröja för 100 kr som annars kostar 300 kr, då har man faktiskt inte TJÄNAT 200 kronor utan man har SPARAT 200 kronor. 

Jag ska nog hyra ut Tomas och Davids rum. Det används aldrig, och deras leksaker ligger oftast utspridda över hela huset. Sover gör dom där bara i några få timmar, innan midnatt ligger oftast bröderna någonstans i vår säng och tar plats, snarkar och gnisslar tänder. Känns helt onödigt att ännu ett rum står tomt halva tiden. Någon som vill leva med Familjen Kaos? 

Fy vilka tråkiga dagar... Att skola in barn är så fruktansvärt tråkigt, särskilt nu när Tomas och David faktiskt redan har dagisvana och känner sig bekväma med denna miljö, och är också så vansinnigt sällskapssugna att jag får med våld dra dom därifrån efter en timmas lek. En timma om dagen?? Vem kom på den idén?? Hur som helst, idag fick vi på nåder vara där i två timmar (!!), killarna sprang iväg så fort jag öppnade grinden så jag satt i lärarrummet i två timmar och kände hur min hjärna dog en aning. Jag kunde välja emellan att läsa nån förskoletidning, eller lyssna på fullkomligt galna och ganska märkliga föräldrar till andra barn som skulle skolas in. Alltså, med risk för att låta dryg, men förstagångsföräldrar är inte riktigt kloka.... En pappa kände behovet att förklara för mig, och nu pratar vi ingående, om barns olika faser och hur tvååringar leker tillsammans. Han passade också på att förklara för mig lite grand om separationsfasen. Detta efter att jag redovisat för antal och åldrar på mina barn. Märkligt... En mamma höll ett föredrag om hennes sons öroninflammation (han har fått en enda, tillsammans har mina söner haft runt 30, inkl. sammanlagt 5 spruckna trumhinnor). Suck. 

Semesterns sista dag, och jag kan inte annat än känna mig ganska nöjd med det. Det är precis lagom nu, pojkarna börjar känna sig rastlösa och sällskapssugna, Alex börjar ringa sina kollegor oftare och oftare och jag ser på honom att han längtar efter dom... I morgon börjar inskolningen på det nya dagiset, och jag ser faktiskt fram emot det. Det ska bli riktigt skönt att ha dom precis här i närheten. Davids inskolning kommer nog att behöva göras om däremot, han får gå en vecka, och sen nästa vecka är det dags för hans operation så han kommer att börja sin nya dagiskarriär med att vara frånvarande ett tag. Däremot ska denna operation förmodligen göra ganska stor skillnad för honom och hans syn, så det ska bli riktigt spännande att se hur han reagerar. Men jag kan ju inte påstå att jag ser fram emot själva operationsdagen, det är tungt.

Igår besökte vi Plantagen och handlade utemöbler, på 50% rea förstås. Sen skaffade vi också några blåbärsbuskar som ska planteras idag, vi ska också så gräsfrön på baksidan och fixa lite. Tomas och David ska klippas inför dagisstarten i morgon, och jag ska fixa mina naglar, Alex ska klippas inför jobbstarten. Fixardag väntar med andra ord!

Igår kväll tog Alex hand om nattningen av nr 1 och nr 2 medans jag tog hand om nummer 3. Stefan var av någon anledning bekymrad över något, och grät högljutt. För att inte störa dom andra mitt i läggningen, gick jag ut med den ledsna bebisen. Vi tog en kort promenad, och satte oss sen på framsidan av huset för att lugna ner oss lite. Vi satt där, och kom fram till att det bästa vore nog att amma lite. Sagt och gjort, bebis börjar känna sig nöjdare.

Där sitter vi, jag nynnade lite på nån gammal vaggvisa med lillen i famnen, och helt plötsligt från ingenstans kommer Ronja. Hon klättrade upp på stolen, och satte sig på min axel och kurrade. Lite varmt efter ett tag, men jag vågade inte röra mig då Stefan precis hade somnat och jag var rädd för att Ronja skulle välja att ta sig ner via honom.

Så där satt jag en stund och nynnade vidare. Då från ingenstans dyker det upp en igelkott. Han stannar upp och gör oss sällskap, och jag börjar undra över min dragningskraft. Sen för att göra hela spektaklet perfekt, kommer en pytteliten fågel och ställer sig på bordskanten.

Jag kände mig som Snövit i den där scenen, där hon sitter och sjunger och alla skogens djur samlas runt henne.

Ja, nu har vi varit på kryssningilajnen med Siljalajen til Ålandilajnen. Det var roligtilajnen. Mina söner pratar nu med finsk brytningilajnen. Vilket inte är så konstigtilajnen, för deras pappa har ganska mycket finskt blodilajnen.

Saker jag nu lärt mig:
- En 4-bäddshytt är inte stor nog för 4 personer. Och en barnvagn.
- Finnar är fortfarande mycket förtjusta i hockeyfrillan.
- Tomas kan faktiskt vara artig, under rätta omständigheter. Han ropade på vår servitris och sa "Ursäkta mig. Kan du tala om för mig vad kaptenen heter?".
- Tomas är dock inte så smart. Han undrade 400 gånger hur stora årorna måste vara för att ro våran båt.
- Davids favorit på buffé bordet är smör. Det äter han helst med gaffel.
- Även fulla människor charmas av mina söner.
- Tomas föredrar äldre tjejer. Typ 16 åriga tjejer med korta shorts. Dom pratade han med. Jag är lite orolig....



Tomas fotar. Han tycker att subjektet ska flytta sig till bilden, inte att han ska flytta sig till subjektet. Han är verkligen 4 år!!

David, arg på sin bror. Inte för första gången.

Smörätaren


Cirkusskolan

"Jag älskar dig" säger jag till Tomas. 

Vi är uttråkade.... Semester är verkligen ingen semester! Barnen ska roas, föräldrarna ska helst tycka att det är någorlunda roligt också, och man ska hålla lappsjukan borta. Så vi har bestämt oss för att åka iväg, en 24-timmars Silja Line kryssning till Åbo lockade mest. 

Vi har haft en underbar dag tillsammans, skönt väder och (mästan) inga störningsmoment. Inget annat att säga om det, så jag låter bilderna tala:


Frukost


En badklar bebis


Bröderna oroade sig för drukningsolyckor och bjöd Stefan på badringar..
 
Tomas, vacker som få


Min fina fina David

Mamma och Stefan sitter i skuggan...


Badet

På Island är vi inte så noga med det här med regler och sånt. Till exempel parkering. Små fjuttiga detaljer som trottoarer, enkelriktat och gula linjer är vi inte alls särskilt oroade över. Bildbevis följer, taget från pappas balkong. Och för förtydligande, bör det framgå att jag inte parkerat nån av dessa bilar, min bil parkerades exemplariskt snyggt i garaget!

För mig är definitionen av "hem" aningen svår. Jag har just varit "hemma" i en dryg vecka, men återvände "hem" igårkväll.  Island är mitt hem. Där har jag mitt hjärta. Där är min saga skriven. Där bor mitt folk, där andas jag lättare och där flyger min själ. Men Sverige är också mitt hem. Här har jag min familj, mina barn, min man, mina föräldrar - dom som gör mig hel. När jag är borta från Island, då lider jag otroligt av en intensiv hemlängtan. Men jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer att flytta dit igen, Sverige är mitt adopterade hemland och jag har tagit ett medvetet beslut som jag är helhjärtat nöjd med. Jag bor här. Men jag är från Island, och detta otroligt vackra och magiska land sjunger till mig om natten.