matodast

Har inget att säga, men tänker att om jag sätter mig ner och börjar skriva nåt så kanske mina fingrar kan knåpa ihop nåt inte alldeles för ointressant och trist?

Går inte så bra, va?

Om en stund ska jag iväg till stan och ta lite röntgenbilder. Efter årsskiftet ska jag nämnligen fixa min stackars hårt ansatta och löst hängande mage! Så att nu ska insidan dokumenteras, mina muskler gick isär under graviditeterna och detta måste kontrolleras inför operationen, för att dessa stackars muskler ska ju få bli återförenade. Läkaren undrade om jag planerade fler barn. Jag undrade om han hade träffat mina barn? Nej, jag ska inte ha flera. Stefan är ett fantastiskt preventivmedel faktiskt, god och härlig som han är så är det alldeles perfekt att sätta stopp just där. Nu räcker det ;-)




Sen tänkte jag mejla till Fredrik Reinfeldt och se om inte han kan ge mig ett högre barnbidrag under vinterhalvåret. Shit vad det kostar med alla dessa kläder och skor och borttappade vantar och illasittande mössor. Sommaren är ju gratis liksom. Inga kläder nästan. Nej, fram för trippelt barnbidrag från september till mars säger jag. Eller hur?!?!

Jag lämnar er med en bild på mig som togs i morse precis när jag skulle påbörja påklädningen av 4 barn och två vuxna.

Jag tycker om att blogga, och jag tycker ännu mer om att läsa bloggar. Jag följer troget ett urval bloggar, och ströläser en massa andra. Vissa är roliga, vissa är sorgliga, vissa är larviga, och vissa är... skitkonstiga.

Ibland kan jag känna mig lite som en fönstertittare, när jag läser helt otroligt personliga inlägga, skrivna av en för mig helt främmande och okänd människa. Jag känner som att jag har tjuvlyssnat på ett intimt samtal eller tjuvläst i någons dagbok. Men bloggaren har ju skrivit ner sina tankar och känslor och blottat sig för hela universum (eller, internetuppkopplade universum i alla fall), och då måste väl bloggaren ta lite ansvar för det.

Men, undrar jag, inser verkligen alla innebörden och konsekvenserna av sitt bloggande? Förstår t.ex. yngre människor vad det är dom kan sätta igång med ett fullkomligt avskalat och utlämnande inlägg? Eller, kanske dom inte bryr sig, jag vet inte.

Jag har ibland i min blogg skrivit om min ångest eller min sorg gällande Davids handikapp. Och det är ju väldigt personligt förstås, så jag ska nog akta mitt glashus när jag skriver detta. Men det är ett annat slags blottande tror jag.

Jag läste ett inlägg i helgen skrivet av en ung kvinna som kände sig som en utböling på hennes sons klassträff. Dom andra mammorna beskrevs som "prettomorsor" och tydligen var dom mest intresserade av att frukten blivit dyrare på VIVO och kunde endast prata om att vara klassförälder och så vidare. Alla bodde tydligen i villor och hade volvo och vovve (??) och deras män lyssnade tydligen "med stora ögon" (??) när Utbölingen beskrev sitt superdupercoola jobb. Utbölingen spydde galla över alla "prettomorsor" och beskrev dom och deras liv väldigt kränkande, för att sen bröla "döm inte mig för jag dömer inte er". Hmmmmm.

Nu tar jag bara ett exempel för att jag har verkligen funderat på detta. Är det så smart att göra så där? Prettomorsorna kanske läser detta inlägg. Och känner sig kränkta eller sårade av en väldigt nedlåtande beskrivning av deras liv och familj och levnadssätt. Jag gjorde det i alla fall, då jag enligt Utbölingens definition är en "prettomorsa" som engagerar sig och ser till att fröken får sin present etc.

Undrar om Utbölingen skulle stå och skälla på det där viset i det Verkliga Livet? Vad gjorde vi innan bloggarna fanns? Tog vi fighten, tog vi konfrontationen eller lät vi ett obetydligt irritationsmoment vara just det - obetydligt och irrelevant.

Ett inlägg på en blogg kan få det minsta sandkornet att bli till en jättelik sandlåda.

Jag tror inte att mina söner tycker om mig. Inte alls. Igår kväll var jag hos en kund och gjorde en make-up konsultation, hade en fantastiskt bra och trevlig stund hos henne och skuttade glatt hemåt. Då är Tomas fortfarande uppe och har drabbats av akut mundiarré. Han babblar och babblar och berättar om allt han funderar på och eftersom jag är en sån otroligt ödjumk och uppoffrande mamma så tänker jag att vi får njuta lite av denna sällsynta egentid, bara han och jag.

(Att min man och jag har ännu mer sällsynt egentid får vi hoppas på nån annan gång).

Tomas och jag sitter i soffan och fnissar åt nåt tokigt i en stund, och äntligen somnar han alldeles för sent. Ungefär 15 minuter senare sover Alex. Och jag.

02:20 har Stefan nåt akut att berätta och daskar till mig lite friskt i ansiktet när han inte upplever att jag ger honom min fulla uppmärksamhet. Jag är helt förtvivlad, jag måste få sova!! Stefan tycker att bara losers behöver sova så mycket som 4 timmar/natt och tar sig upp ur sängen. Jag flyttar tillbaka honom. Han tar sig upp. Jag flyttar tillbaka honom. Detta träningspass fortsätter till ca. 03:00 då David kommer in och undrar vad vi gör. Då vaknar Tomas också. Alex är relativt medvetslös men ryter nåt om att alla ska gå lägga sig. Vilket han sen gör och vaknar inte igen. 
 
Mitt sista minne är att vid 04:00 tänka att nu låter det som att alla sover. Och det var ju kul. För vem behöver inte en två-timmars paus i sin nattsömn lite då och då.

Behöver jag beskriva färskheten som lös vid frukostbordet i morse? Turligt nog var alla lite för trötta för att bråka men det känns lite som att jag får igen det i eftermiddag.

Häpp! Idag är jag sliten.

Jag håller på att plocka fram lite juldekorationer. I en påse ligger en massa skräp och jag undrar varför jag sparat skräp bland juldekorationerna. Undrande plockar jag fram toarullar, bomullstussar, tomma barnmatsburkar och ännu fler tomma toarullar.

Men.... det är inget skräp! Det är ju alla dessa gräsligt fula dagisalster som Tomas och David släpade med sig hem förra och förrförra julen. Får jag säga att jag tycker dom är skitfula? Mina killar är jätteduktiga och det är så kul att dom gillar att pyssla. Men jag undrar lite om dom överhuvudtaget har nån talang. Fast, jag sparar alltid några konstverk från varje termin. Som ett minne.  

Och.... även om dom inte vore skitfula, så vill jag faktiskt inte dekorera inför julen med någon annans tomma skitpappersrulle. Alltså, allvarligt. Varför skulle jag vilja ha någon annans tomma toarulle i mitt hem??

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har ingen aning om vilken väg jag ska välja, vilket beslut som är det rätta och vad som är bäst för alla inblandade.



Du förstår. För ungefär en timma sedan, gick Alex iväg för att natta Stefan. Jag har inte hört ett ljud på hela den tiden. Antagligen har Alex blivit överbemannad av MonsterBebisen, och ligger nu allvarligt skadad eller fastbunden och kan inte ge ifrån sig några varningens ljud. Borde inte jag då gå upp och rädda honom? Stefan sitter förmodligen och surfar eller laddar ner nya appar (förmodligen barnförbjudna sådana) på iPaden, med fötterna uppe på bordet dricker han min läsk och lär sig antagligen också att snusa. 

Jag borde rusa upp dit och styra upp det hela. 

Men, och skratta inte nu åt denna lite långsökta tanke, kanske.... kanske..... ligger BÅDA TVÅ och sover och då tänker jag absolut inte gå upp dit. Och väcka en eller båda ?!? No thank you, nu har jag ju huset för mig själv !!!


 

David funderar vid middagsbordet. Han drar upp sin tröja och pillar på sitt bröst.

Mamma? Killar har bröst. Och tjejor dom har tuttar.

Jag håller med, att så kan man säga att det är.

Han funderar vidare på detta ämne. Killar har bröst och dom är små, men tjejor har bröst och det är mycket större.

Igen håller jag med att så kan man säga att det ligger till. Tomas nickar och instämmer med allt som har sagts om bröst och tuttar.

Sen.... när jag som minst anar det kommer själva slutklämmen. David lägger huvudet på sne´ och frågar mig vad mina kallas, när dom inte är små som killarnas eller stora som tjejernas utan bara.... hänger. Tomas instämmer igen. Dom hänger. Och är liksom långa har han märkt.

Alex var inte hemma som tur är, han skulle möjligtvis ha satt nåt i halsen.