matodast

Pust och suck och stön, vad det är varmt just nu! I dag var det så där stekhett, helt vindstilla och bara gassande sol. Jag kommer från Island - you do the math!! Det funkade bara inte, så jag flydde in i huset, och valde att just i dag, just i denna olidliga värme, precis vid dessa villkor, att påbörja renoveringen av trapporna... Smart brud. Trapporna behöver bli av med ca 4 olika lager plastmattor som dom tidigare (och även smaklösa) ägarna kletade på varenda trappsteg i hela huset - och använde ungefär 5 liter lim till varje trappsteg också, kändes det som när jag i dag använde hela min kropp till att slita bort dessa vidunder. I morgon är det tänkt att slipa trappstegen, och sen sakta men säkert ska dom målas. Ska bli så kul, och jag spår en otrolig förändring i huset. Bilder kommer...

I morgon ska vi göra ett kortare studiebesök av pojkarnas nya dagis, och sen måste jag iväg och skaffa pass till Stefan så att vi är beredda ifall vi måste åka med kort varsel (nu låter det som att jag är antingen skitviktig eller kriminell, men det gäller alltså i fall min pappa blir sämre). Vilket han inte ska bli, det har jag bestämt. Men, man måste ändå tänka på det där....

Bilderna behöver inga ord, se och njut !!

Min son Tomas är verkligen moderna tidernas barn. I eftermiddag lekte vi ute i trädgården, jag vattnade växterna och höll sen vattenspridaren uppe i luften och bjöd pojkarna att springa under vattnet. Kul kul kul och dom sprang fram och tillbaka. Sen upptäcker Tomas att han kan se regnbågen från en viss vinkel, vilket förstås väckte stor uppmärksamhet och glädje.

Springandet fortsätter ett tag, och då upptäcker Tomas att han inte längre ser regnbågen. "Men mamma, du måste sätta på regnbågen igen" säger han. Jag förklarar att jag har inte "slagit av" den, utan att det är vattnet som gör att den syns. Det köper han inte, utan undrar istället om kanske regnbågen har strömavbrott.

I lite drygt en månads tid har jag hållit andan. Livet blev helt plötsligt så där oväntat annorlunda, och inte på ett bra sätt. Att det var en kylig start på juni månad stämde bra överens med min sinnesstämning. Det gör så vansinnigt ont att inse att ens föräldrar är mänskliga, dödliga, och till och med sjuka. 

Igår ringde det från dagis. Som vanligt får man aningens ont i magen när man ser att det är dagis som ringer, och hinner undra lite över vem som har blivit sjuk eller vem har slagit sig. "Hej Maria, det har inte hänt nånting" säger en upprymd fröken, "men jag måste bara berätta! Din David pratar!!" Va? Vadå, solsting eller? Men nej, så är det. Min David har nu grubblat färdigt, och bestämde sig igår vid lunchtid att det är dags att prata. Och det gör han verkligen, det bara bubblar ord och meningar ut ur denna lilla pussmun. Helt otroligt!! Likadant var det när han började gå, vi var ungefär en vecka ifrån att åka på utredning via BVC, han var nästan 20 månader gammal och tvärvägrade att gå. Men, den 3:e januari, i vårt vardagsrum hade han också då grubblat klart, ställde sig upp och gick. Nu menar jag inte så där några steg liksom, utan han bara började gå, där och då. Lustig liten man det där :)

I morse pratade Tomas om sina framtidsplaner. Han ska bli en polis och en brandman. Han kommer att släcka bränder, och jaga banditerna som har tänt elden. Inte illa! 

Min mamma är på Island just nu, och behövde en vara som förvisso finns på Island men kostar typ 300 kronor där, i jämförelse med 65 kronor på Apoteket här i Sverige. Ingen fara, dottern åker till närmaste Apotek för att införskaffa. Jag hade lite svårt att hitta rätt, så jag frågade nån människa som strök omkring där i en vit rock och såg ut att kunna hjälpa till. Jovisst, hon leder mig till rätt hylla och visar dom olika varianterna. Hon tittar på mig och frågar om den är till mig. Nej svarar jag, och då säger fanskapet "OK, för man får nämligen inte använda denna när man är gravid." 

Tomas funderar vidare.

David pratar mer och mer, och han har prioriterat ord som "nej", "akta" (vilket han väljer att antingen skrika, eller väsa), och numera även "äckligt" och "dumma". Japp, jag är så stolt... Ordet "dumma" uttalar han som om han vore en indier, och det låter "ooomma". Och när han säger Tomas så låter det "oooma". Mycket liten skillnad alltså. 

Nu när han har fyllt år funderar Tomas mycket på det här med ålder och årtal. I dag undrade han hur gammal jag är. "Vad tror du?" frågade jag. Han tittade på mig, funderade, tittade lite mer, la huvudet på sné och sa "femhundraåtta år tror jag."

I söndags firades både Tomas och David. Alex och jag hade planerat i månader, och tyckte att man lungt kan planera ett häftigt utomhuskalas för den 14:e juni. Vi skulle ha en bilbana på baksidan, vi skulle fylla poolen, vi skulle gå på skattjakt runt vårat område... Ja, ni förstår. Och man ska aldrig planera för sånt, för det blir aldrig som man har tänkt sig! Regnet öste ner precis hela långa söndagen, så det blev ett inomhuskalas istället, men jag tror nog att det löste sig ganska bra i alla fall. Dom äldre pojkarna fick ta över vardagsrummet, där vi la fram alla hela bilar vi kunde hitta på T&Ds rum, och tvååringarna huserade på pojkarnas rum.

I lördags fyllde Tomas år. Min lilla kille, min förstfödde son har hunnit bli 4 år. Helt otroligt vad tiden går, och vilka händelserika och livfulla år vi har haft! Lördagen var helt underbar, vi vaknade till tårtor,  presenter och sång. Senare åkte vi iväg till Andy´s lekland i Sickla. Tillsammans med ungefär halva Stockholm.... Regnet öste ner så det var många som hade samma idé som vi, inne på Andy´s var det som en tropisk regnskog, varmt och fuktigt. Inga apor som hängde i träden, i stället hundradtals barn som sprang omkring, hängde i klätterställningar och hoppade i bollhav. Vi föräldrar blev genast lite trötta. Smart som jag kan vara ibland petade jag lite försiktigt på Stefan som genast behövde ammas, och bad Alex ge sig in i djungel tillsammans med pojkarna. Med jämna mellanrum kom dom tillbaka till bordet, flåsande och illröda i ansiktet, slängde i sig lite vatten och försvann sen igen. Roligt hade dom i alla fall. 

När lilleman sover vid blöjbytet



Min vackra David



När man äter sin frukost med hela ansiktet. Och håret.



När jag vaknar till detta.



När jag dricker mitt morgonkaffe tillsamman med Glader.



Min nya kärlek.



I morgon blir han 4 år!!

Jag har det mycket bra.

"Mamma" säger Tomas. "Kan vi prata om blåbär?"
"Såklart vi kan" svarar jag
"Dom är väldigt goda" säger Tomas
"Ja det är dom" svarar jag

Tystnad. Vi tittar på varandra. Länge.

"Mamma" säger min son.
"Ja" svarar jag, och känner hur spänningen stiger.
"Vi har pratat färdigt om blåbär nu".

Jaha.

I morse när jag höll på att dra upp mina byxor, stod Alex och såg ganska besvärad ut. Han hade ett smärtsamt ansiktsuttryck och skruvade lite på sig.

"Vad trånga dina byxor ser ut" säger han. Sen, helt plötsligt, släpper smärtan i hans ansikte och han ler som en sol.

"Jamen just det. Du har ju inga kulor" säger han, och låter lättad.

Hur tolkar man det? Jag kanske borde krama min man lite oftare, om han nu till och med har glömt min anatomi så är väl det ett tecken på nåt??

I dag hade Tomas och jag en heldag för oss själva. David och jag får en hel del tid tillsammans eftersom han med väldigt jämna mellanrum måste uppsöka läkare och gå på kontroller. Då gör vi ju alltid nåt lite extra också, och i dag gav jag alltså Tomas en hel mammadag. Det var så värdefullt, så härligt att få ostört prata med denna underbart härliga lilla människa. Nu pratade han iofs mest om lasersvärd, spindelmannen, eldbomber och pirater, men det var ändå väldigt intressant att få lyssna på honom. Som storebror får han sällan dessa stunder, och jag får inte glömma att trots att det finns två yngre barn i hemmet är ju Tomas inte särskilt gammal. 

Han fyller 4 år på lördag, och i dag blev han besiktigad på BVC. Innan kontrollen bjöd jag honom på blåbärspaj och saft i Farsta Centrum, och sen gick vi bort till BVC. När vi kommer fram var det dags för Stefan att fika lite också, så jag satte mig och ammade medans Tomas lekte. Efter 2 minuter deklarerar Tomas att han måste kissa, så det var bara att bryskt slita Stefan från bröstet och hjälpa Tomas hitta en toalett. Vi kissar. Tillbaka till väntrummet, och tysta den frustrerade Stefan med att slänga fram bröstet igen. 2 minuter går, och då, först då, upptäcker Tomas att han faktiskt måste bajsa också, och det NU. Återigen, slita stackars Stefan från bröstet och nu var han minsann inte det minsta road av denna konstiga lek. Rusa till toaletten, där vi gör vår business. Torka, och skynda tillbaka till väntrummet med den oerhört arga bebisen, den svettiga mamman och den nöjda 4åringen. Det är inte lätt alla gånger... Kontrollen gick utmärkt, och pratkvarnen Tomas visade sig inte ha några som helst problem med vare sig språk, förståelse eller nåt annat. Han skulle gå balansgång och tog då tillfället i akt och visade även att han kan hoppa, rulla, och gå baklänges. Allt till våra upprymda hurrarop och applåder. Och så förklarade han för vår BVC sköterska vikten av att kunna gå balansgång när man blir attackerad av pirater, för att då måste man ibland gå på plankan. Så då vet vi det.

Efter allt detta gick vi in i Farsta Centrum, och låtsades vara jagade av pirater och fortsatte med balansgången, bara gå på strecken i marken. Det var faktiskt kul. Tomas fick välja lunch, och valde (som om jag hade trott nåt annat) grillad kyckling. Sen ville han gärna ha blåbärssylt til den grillade kycklingen, men jag avrådde. Efter det gjorde vi lite ärenden tillsammans, och hela tiden pratade han om alla dessa fantastiska fantasifoster han har. Klockan gick,och det var helt plötsligt dags att hämta David på dagis, han hade inte ens märkt avsaknaden av storebror.

Fick brev i dag från ögonsjukhuset, narkosen och den eventuella operationen blir av i slutet av augusti. Så nu har jag en till sak att ha aningens ont i magen över. Men 95% av dagen i dag har varit ljuvlig!

Att livet är konstigt har jag sen länge konstaterat, det går upp och det går ner. Vi vet när det börjar, men mer än så vet man egentligen inte. Men när nånting allvarligt och mörkt händer, då kommer samtidigt små fantastiska pärlor upp till ytan. The silver lining behind the cloud. Människor som man har trott sig dela en trygg vänskap med försvinner, orkar inte med och har så det räcker med sitt eget liv. Medans andra visar värme, generositet, förståelse och exceptionell styrka. Och det kommer nästan alltid från dom mest oväntade håll. En mycket ny och flyktig bekantskap visar sig vara en fantastiskt givande och varm källa till mycket tröst. En gammal vän från mellanstadiet visar sig vara smärtsamt öppen och hjärtlig. En "fikakompis" ägnar en hel kväll åt att samla information för att bidra till tröst och styrka. En fröken från förskolan ger varma blickar och förstående nickar, en frökenkram. En kompis skickar små, korta men innerliga meddelanden på Facebook för att jag ska veta att tankarna är hos mig. Min man visar sig vara den starkaste eken i skogen, den som inte svajar det minsta när det stormar. Och med den största ödmjukhet tar jag emot dessa gester och undrar hur jag blev så rik att få ha dessa pärlor i mitt liv.

När man minst anar det tar denna märkliga väg vi vandrar på en vändning, man går in i ett helt nytt område, vilsen och utan vare sig karta eller kompass undrar man vart vägen går. Och då är det fantastiskt att kunna hålla dessa pärlor i sin hand, sätta en fot framför den andra och börja vandringen.

I morse tjatade Tomas på sin pappa om att få spela på x-boxen. Alex sa nej och förklarade att nu är det varken lördag eller söndag, och då får man alltså inte spela. Tomas tjatade och tjatade och tjatade, och till slut sa Alex att "mamma har ju sagt nej, och mamma bestämmer."

Då svarade Tomas med ett klockrent, och fullkomligt logiskt, svar. "Men pappa, du är större än henne".

Klart att den som är störst ska få bestämma!

Igår kväll tittade hela familjen på Sveriges uppvisning i hur man inte ska spela fotboll. Pinsamt. Zlatan såg ju helt uttråkad ut. Och Henke borde kanske nån gång fundera på det här med pension. I alla fall, Tomas visade stort intresse för matchen och ställde i sedvanlig ordning ca en milljard frågor. Vi skulle redovisa för varenda spelare och varenda sak som hände, dom där i röda tröjor och dom där i gula tröjor. Sen frågade han om dom där killarna i svarta tröjor och vi förklarade att det är domaren.

Dummare? frågade han, och resten av matchen ägnades åt frågor gällande dummarna, varför är dom dumma och hur är dom dumma, är han dummare nu etc etc...

I morse hände en riktigt lustig sak. Jag körde Alex till stan, och på väg tillbaka hem till förorterna fick jag stanna rätt länge i bilkö. Jag hade min favorit cd-skiva på, Bon Jovis Best of. När låten "Bad Medicine" kom på, skruvade jag upp volymen lite, den låten får mig alltid på bra humör. Jag hade fönstret lite öppet, och förmodligen spelade jag ett trumsolo mot ratten, och jag skulle inte förvånas om det visade sig att jag headbangat lite också, där i min lilla privata rock n´roll värld. När jag skrek som högst och trummade som hårdast, hörde jag hur nån tutade på mig. Inte rörde sig kön, så det var inte därför. Såg mig omkring, och upptäckte då att en tjej i min ålder (kvinna kanske? tjej?) i bilen bredvid hade vevat ner rutan och lutade sig mot mitt håll. Jag drog ner volymen, och då ropar hon "Visst är dom bra?!?! Jag älskar den där låten", sen gjorde hon rock tecken med fingrarna, log och drog upp sin ruta igen. Hon var precis som jag, hade också en liten bebis i en bilstol i passagerarsätet, hon körde också en tråkig familjebil, hon var också osminkad och såg trött ut, precis som jag. Och precis som jag, så var det minsann en rockstjärna som bodde nånstans långt inne i hennes själ, kvarlevor från en annan tid som vägrar begravas helt och hållet.

Det fick mig att fundera. Här hasar vi omkring i förorterna, iklädda mysbyxor och amningstoppar, promenerar med våra barnvagnar och kör våra oglamourösa familjebilar. Steker falukorv till middag, och kokar välling mitt i natten. På ytan kan vi nog se lite trista, gråa och förutsägbara ut. Men icke! Inom oss bor det stadigtvis en tonårstjej, med drömmar om rockstjärnor och skådespelare. Vi skakar loss till gamla låtar, när ingen ser är vi fortfarande coola och lite galna. Det är vi som ska vägleda och lära barnen, det är vi som ska påverka dom som ska skapa framtiden. Det är vi som ska lära våra söner och döttrar allt om ansvar, självrespekt, empati och frihet.

Och det kan vi, ta mig tusan, göra bättre än nån annan. För att vi är minsann fortfarande coola på insidan, vi gör rock tecken till varandra i trafiken.

En skön dag i solen har nått sitt slut, nu väntar bara Cityakuten på TV och sen blir det sängen. Trött, trött, trött. Efter dagislämningen i morse åkte jag och Stefan hem, städade och gjorde fint här hemma, och sen satt vi på baksidan och njöt av det underbara vädret. Eller, han låg i sin vagn och pruttade, jag njöt av solen :) Sen åkte vi och hämtade Caroline och Stella, och tillsammans tog vi oss till Nacka Forum och hämtade spegeln som är så fin så! På Village såg jag också helt underbart fina muggar med ordet "fröken" på, så jag passade på att köpa några stycken för att ge pojkarnas underbara fröknar på dagis, som en tidig sommarpresent. Dom tackar och bugar och bockar, vilket jag tycker är rätt lustigt för att det är VI som ska tacka och buga och bocka och sjunga lovsånger till deras ära. Vilket fantastiskt jobb dom gör, det är jag som tackar för att få lämna mina söner varje dag med 4 så fina och unikt speciella kvinnor, jag åker hem och känner mig trygg. Jag ser hur mina söner utvecklas, hur dom stimuleras på ett sätt som jag aldrig skulle kunna erbjuda, pojkarna lär sig saker och får den stora fördelen att påverkas och bli inspirerade av människor som annars inte skulle få finnas i deras liv. Så tack ska ni ha, Ulrika, Louise, Anja och Monica !!

Jag känner mig rätt så låg och andlös just nu. Det är något fel på min kära kära pappa, och det känns otroligt jobbigt att han är på Island just nu. Jag är pappas flicka, ända ut till fingerspetsarna är jag hans flicka. Det var först i tjugoårsåldern som jag upptäckte vilken fantastisk man han är, när jag lärde känna honom som människa och inte bara som en pappa. Det är ett stort privilegium att få vara vän med sina föräldrar, att kunna anförtro dom saker, och att skratta med dom. Och nu är pappa dålig och vi vet inte riktigt vad det är. Hittills har undersökningar pekat åt ett håll som är inte speciellt farligt men nog så besvärligt, och det är jobbigt att inte kunna ta hand om honom nu. Han ska i alla fall på skiktröntgen i morgon, och fram tills att vi vet med säkerhet kommer jag ha lite ont i magen. Och jag har ingen humor just nu, så förvänta dig inga skämt :)

För att fördriva tiden imorgon så ska pappas oroliga dotter tillsammans med pappas oroliga hustru åka till Plantagen, hämta allsköns växter och plantera skiten ur dom tills telefonen ringer!  

Vilken underbar helg! Poolen är på plats och vi fick fiska upp tre st. russin till pojkar sent i går eftermiddag, stor succé och sommarens bästa köp!! Som vanligt lyckades Alex och jag dock göra fel från början, då vi glada och exalterade placerade poolen i en sluttning. Satte på vattnet och tittade till poolen en timme senare. Japp, allt vatten på ena sidan poolen och snustort i andra sidan, sluttningen javisst! Helt värdelöst, men efter att vi flyttat den närmare huset så blev det perfekt. Tomas, David och Casper spenderade i stort sett hela gårdagen i poolen, utan bråk. Inte ett endaste. Du som läser kanske inte tycker att det är något att nämna, men det är det. Att mina söner INTE bråkade är har stort nyhetsvärde!  



I dag har vi inte mycket på schemat, bebis och jag. Städa och plocka lite, kanske påta lite i trädgården om jag orkar. Kanske åka till Nacka Forum och hämta en spegel hos Caroline på Village, om jag orkar. Borde dock verkligen skaffa lite sandaler till David, jag hade räknat iskallt med att han skulle kunna använda Tomas sommarskor men icke. Tomas använde strl 22 den sommaren han fyllde 2, men Davids båtar kommer inte i storlek 22, han behöver nr 24. Han har helt galet stora händer och fötter.