matodast

Tomas och Stefan är helt otroligt lika (tycker jag), och för att bevisa min tes kommer några bilder:

TOMAS:





Stefan:





Och för rättvisans skull kommer här en bild på alla mina vackra söner:

Ja, det är dom som jag lever med just nu. David är arg som ett bi, och har planterat sina fötter ordentligt i den underbara 2-årsåldern. Det är väldigt mycket trots, det är "jag kan själv" (fast han förstås inte alls kan), det är nej till allt och det är en gigantisk ansträngning att inte försöka få honom såld på Blocket.



Tomas är lite mer som en humla just nu, oerhört söt, störst av dom alla, lite tyst och bara är. Fast om man inte aktar sig, jag då kan det brännas det till med besked. Han är lite grand som ett minerat fält, man får kliva mycket försiktigt och helst försöka hålla sig i beträdda spår.

Stefan, som sen i går är numera innehavare av en tand, är helt underbar. Han har två lägen, det är "glad och lycklig bebis" och det är "skönsjungande glad och lycklig bebis". Om man nu får klämma till med ett litet klagomål så skulle väl det gälla tiderna för hans konserter, oftast sjunger han som högst och med störst inlevelse runt 4 på natten. Då älskar jag honom alldeles oerhört mycket.

Ronja beter sig precis som en tonårig tjej ska göra, hon är ute och ränner på nätterna och kommer hem lite sliten då och då. Hon äter, dricker och sover sen hela dagen. Sen går hon upp så där runt middagstid, gör sig i ordning och ränner ute igen. Jag befarar att vi snart har en oönskad tonårsgraviditet på våra händer. Jag har försökt prata med henne om att spela lite svår och att skydda sig och så vidare, men hon verkade inte alls lyssna. Hon la sig bara på rygg och somnade om. (Ronja är våran katt om någon har missat det.)

 

Tomas, 4 år, fortsätter vara (i min blygsamma mening) hysteriskt rolig. Idag skulle vi titta på en film som jag vet han inte sett förut, men han envisades med att påstå att han minsann sett den flera gånger förut.

"Nej Tomas, det har du inte" säger jag
"Jo mamma, det har jag. Du vet inte det bara, för att det var innan du föddes. Förstår du nu??" svarar han som har svar på allt.

Tidigare pratade vi om julklappar, och han räknar upp i oändligheters oändlighet alla dom prylar han bara måste ha från jultomten. Jag undrar förstås vad han tycker att jag ska få från jultomten. Kloker tittar på mig ett tag och konstaterar att jag behöver nog få ett rosa prinsesstorn och en rosa prinsessa att leka med. Jag blir lite varm i hjärtat och tycker att det är en urgullig tanke. Fast sen tittar han upp och säger "Eller nej förresten, du är för gammal för sånt. Du är gammal. Du är faktiskt SKITgammal. Jag ska ge dig en handduk."

Attans också, jag ville verkligen ha det där prinsess tornet i rosa.

Nu är vi hemma igen, David verkar må bättre och andningen är i stort sätt normal igen. Ammimoxen fungerar och gör sitt, han är ganska blek om nosen men när han och Tomas började bråka om vem som skulle få den första biten av äppelpajen jag bakade åt dom - ja då kändes allt normalt igen.

Nu återstår bara att på nåt sätt ta tillbaka ungefär 700 timmars förlorad sömn...

David visade sig vara något mer än bara hostig, runt 7 tiden ikväll pratade jag med vårdguiden som bad oss ta oss till sjukhuset på en gång. Först trodde dom svininfluensan men det testade han negativt på. Nu är han inlagd, med dubbel lunginflammation och nere på drygt 80% syresättning. och puls på 155. Herrejösses, stackars lilla David som råkar ut för precis allting. NU har jag kommit hem för att amma Stefan som trodde nog att han aldrig skulle få äta igen, Alex sover med David och jag tar över imorgon bitti.

Det känns helt fel att vara hemma när David är på sjukhuset, oavsett hur bra Alex är och hur bra personalen är på SöS. Det känns bara helt fel, så jag sover nog inte mycket inatt. Har Tomas och Stefan med mig i sängen som en tröst, men OJ vad det känns konstigt och tomt.

Mitt lilla människobarn som får ta alla smällar :(

Att man aldrig lär sig. Min kära kusin Lena ringde från Island, och jag pratade mig varm om hur bra allting går och framför allt hur friska mina dagispojkar har hållit sig under hösten. Friska friska friska sa jag, OOOOOOOOOO JA vad dom är pigga och friska. Toppen, jajamensan, fenomenalt bra allting helt enkelt. Japp.


Och det fick jag förstås äta upp, utmanar man ödet på det sättet får man givetvis ett samtal från dagis där jag ombedes hämta två toksjuka pojkar.

Blä.

Vi har besökt Skogskyrkogården, en av Stockholms absolut vackraste platser och förmodligen norra Europas vackraste kyrkogård. Jag tycker om kyrkogårdar, dom är ofta oerhört vackra, och dess natur gör förstås att man vandrar omkring i ett sagolikt lugn, omgiven av en mycket speciell atmosfär. Den mest unika kyrkogård jag har besökt är Lafayette Cemetary i New Orleans, där marken är så grunn att dom döda begravs ovanför marken i sagolikt fantastiska gravar. Värt att googla :)

Vi gick omkring på kyrkogården och jag passade på att förklara för dom kunskapstörstiga sönerna vad denna plats betyder och vad man gör här. Tomas hade förstås väldigt många frågor, och dom flesta handlade om vem som låg i vilken grav och hur dom hade dött och så vidare.

Plötsligt hör vi kyrkoklockorna ringa. Uppmärksammat lyssnar sönerna länge på denna vackra ton, och sen utbrister David "mamma, glassbilen!!". Tomas däremot undrade om klockorna betydde att det nu var dags att "döda nån som dom kan begravas?". Hmm, nånstans känns det som att dom inte riktigt hängde med i hela konceptet....