matodast

Ja, det är dom som jag lever med just nu. David är arg som ett bi, och har planterat sina fötter ordentligt i den underbara 2-årsåldern. Det är väldigt mycket trots, det är "jag kan själv" (fast han förstås inte alls kan), det är nej till allt och det är en gigantisk ansträngning att inte försöka få honom såld på Blocket.



Tomas är lite mer som en humla just nu, oerhört söt, störst av dom alla, lite tyst och bara är. Fast om man inte aktar sig, jag då kan det brännas det till med besked. Han är lite grand som ett minerat fält, man får kliva mycket försiktigt och helst försöka hålla sig i beträdda spår.

Stefan, som sen i går är numera innehavare av en tand, är helt underbar. Han har två lägen, det är "glad och lycklig bebis" och det är "skönsjungande glad och lycklig bebis". Om man nu får klämma till med ett litet klagomål så skulle väl det gälla tiderna för hans konserter, oftast sjunger han som högst och med störst inlevelse runt 4 på natten. Då älskar jag honom alldeles oerhört mycket.

Ronja beter sig precis som en tonårig tjej ska göra, hon är ute och ränner på nätterna och kommer hem lite sliten då och då. Hon äter, dricker och sover sen hela dagen. Sen går hon upp så där runt middagstid, gör sig i ordning och ränner ute igen. Jag befarar att vi snart har en oönskad tonårsgraviditet på våra händer. Jag har försökt prata med henne om att spela lite svår och att skydda sig och så vidare, men hon verkade inte alls lyssna. Hon la sig bara på rygg och somnade om. (Ronja är våran katt om någon har missat det.)