matodast

Jag tror inte att mina söner tycker om mig. Inte alls. Igår kväll var jag hos en kund och gjorde en make-up konsultation, hade en fantastiskt bra och trevlig stund hos henne och skuttade glatt hemåt. Då är Tomas fortfarande uppe och har drabbats av akut mundiarré. Han babblar och babblar och berättar om allt han funderar på och eftersom jag är en sån otroligt ödjumk och uppoffrande mamma så tänker jag att vi får njuta lite av denna sällsynta egentid, bara han och jag.

(Att min man och jag har ännu mer sällsynt egentid får vi hoppas på nån annan gång).

Tomas och jag sitter i soffan och fnissar åt nåt tokigt i en stund, och äntligen somnar han alldeles för sent. Ungefär 15 minuter senare sover Alex. Och jag.

02:20 har Stefan nåt akut att berätta och daskar till mig lite friskt i ansiktet när han inte upplever att jag ger honom min fulla uppmärksamhet. Jag är helt förtvivlad, jag måste få sova!! Stefan tycker att bara losers behöver sova så mycket som 4 timmar/natt och tar sig upp ur sängen. Jag flyttar tillbaka honom. Han tar sig upp. Jag flyttar tillbaka honom. Detta träningspass fortsätter till ca. 03:00 då David kommer in och undrar vad vi gör. Då vaknar Tomas också. Alex är relativt medvetslös men ryter nåt om att alla ska gå lägga sig. Vilket han sen gör och vaknar inte igen. 
 
Mitt sista minne är att vid 04:00 tänka att nu låter det som att alla sover. Och det var ju kul. För vem behöver inte en två-timmars paus i sin nattsömn lite då och då.

Behöver jag beskriva färskheten som lös vid frukostbordet i morse? Turligt nog var alla lite för trötta för att bråka men det känns lite som att jag får igen det i eftermiddag.

Häpp! Idag är jag sliten.