matodast

David pratar och pratar och det är så gulligt att jag smälter.

Alla ord som börjar på bokstaven "L" får istället börja på bokstaven "S". Stefan gråter och David säger att nu är Stefan "sessen" (ledsen.) Det är mörkt i rummet, och då menar David att det är "sässkitt" (läskigt.) Så sött!! Ibland pratar han om "böken" och det är spöken, sen ser vi "bindlar" ute i trädgården och då menar han förstås spindlar. Bokstaven "s" ersätts alltså med bokstaven "b".

Sen kan han inte säga skönt, men ger mig tusen kramar om dagen och viskar i mitt öra, "mamma, hööönt".

Jag smälter, han är ju helt underbar!!!!!!!!!

Och för guds skull, skicka dom till mig för att i mitt hus skulle vi behöva FNs fredsstyrka just nu. Herre jösses vad det kan grälas och bråkas och tjuvnypas om precis allting. Till en början är styvsonen här just nu, och då blir det oerhört mycket fokus på hur allting är "orättvist", "jamen jag ska bara" och "varför får haaaaaaaaaaaaan" etc. Maten går inte att äta, han ska flytta, och dörrar slängs igen. Tålamod.se liksom.

Sen har vi älskade Tomas, 4-åringen som förväxlats med en 14-åring. Han orkar ingenting, så fort jag ber om hjälp med att hämta nåt eller räcka mig nånting, ja då får jag höra att han minsann måste göra allting här hemma och så lånar han styvsonens uttryck och säger att det är så orättvist.

David glider lite från rum till rum och håller sig under radarn just nu, skiner som en sol och ser förrädiskt rar och gullig ut. Men han har en fantastisk förmåga till att förstöra allting. Jag dukar bordet, vänder mig bort för att röra om i grytorna, vänder mig tillbaka till bordet och då har helt plötsligt alla tallrikar ställts på en stol, besticken är borta, glasen står i hallen, och David är under bordet med skålen fylld av majs.

Stefan sitter i sin babysitter och antecknar bus, påhitt och argument. Han kommer nog att bli värst....

Jag hade ju glömt!! Hösten innebär inte bara suset i trädet, vackra värmeljus, mysfaktor och skönt väder. Hösten är också snuva, öroninflammationer, hosta, snor, vansinninga utgifter i form av täckbyxor, stövlar, skor, vantar, jackor och sen förstås... mer snor.... David är hemma med hosta och förstås snor idag, och jag känner hur blodtrycket ökar. Jag som skulle ha en storstädningsdag i dag. Och i morgon skulle jag ju börja röja i förrådet. Vad gör man? Jo, man får helt enkelt lära sig att inte allt går att kontrollera, jag tar det allra smutsigaste med dammsugaren och viker tvätt medans SnorDavid tittar på Musses Klubbhus.

Sånt är livet, och om mina barn har lärt mig något så är det just flexibilitet, att lära sig att saker blir inte alltid som man har tänkt sig, och att gilla läget.

Men jag måste erkänna, kontrollmänniskan med städmanin som fortfarande envisas med att bo inne i mitt huvud skulle gärna ha städat i dag och gått till attack i källaren imorgon...

Ett litet dygn rymmer bara 24 timmar, och under dom ska en stackars mamma hinna med väldigt mycket. Och just dygnen dessa senaste veckor har krävt väldigt mycket, och då fick jag dra in på en del göromål. Just bloggen fick stå på "kan vänta" listan. Jag br om ursäkt för att ha ignorerat både bloggen och dess läsare, men ibland måste man helt enkelt kunna säga nej för att räcka till.

Hösten har kommit och det tycker jag är underbart, jag älskar hösten!! Så vackert, så rent, så härligt uppfriskande, och så höjs även mysfaktorn en hel del när man kan dra fram små värmeljus, lite pyssel i soffan på kvällarna, och sen förstås min absoluta favorit  - suset i träden. Underbart!!

Alla killar har det bra, Tomas är fullkomligt besatt av Michael Jackson just nu och upplyser mig hela tiden om att "Majkäldjaksånn" är död men han dansade och sjungde JÄTTE bra. Sen kollar vi på Majkäldjaksånn på youtube och Tomas påstår sig sakna MJ nu när han är död... Vad ska man säga till det då??

Uppdateras fortlöpande från och med nu, I promise!!

Jag har just målat klart alla trappor, och gjort klart en tredje omgång på den svåraste delen av trapporna. Slitgöra och jag är helt slut. Sätter mig ner vid köksbordet, precis lagom till att se den där människan jag gifte mig med TRAMPA upp för trapporna. Som är precis nymålade. Och ganska glansiga så det kommer att sätta tydliga märken.

Jag tar en snabb paus, just nu är min ständigt underbara pappa här och tillsammans målar vi badrummet. Som inte är ett badrum, utan en toalett. En liten toalett. Typ.. garderob. Men, den ska också få bli fin, och har nu ett nytt golv, och på måndag blir vi stolta ägare av ett stycke toalett med tillhörande tvättställ, OCH en blandare. Det ni! Det ska bli så kul, och roligast blir det nog att få flytta alla toalettartiklar ut från mitt sovrum... Nästa vecka nalkas det också ett avslut på målandet, och då minsann kommer det bilder. Före, efter, allt vad ni vill ha.

Jag ammar Stefan. Plötsligt hör jag hur katten jamar, och ser hur David går och bär på katten som om hon vore en amerikansk fotboll (ni vet, så där under armkroken på nåt sätt). Ronja ser inte ut att trivas alls.... Jag ammar Stefan och känner mig ganska låst.

Jag är inte på topp just nu. Ingen särskild anledning, men ändå tusen olika mycket påtagliga orsaker. Många knutar i varierande storlekar som sitter nånstans i magen just nu, och dom flesta går inte att lösa på något sätt. Fy.

Nu har Tomas och jag (och Stefan förstås) haft en helg i Fingspång, tillsammans med våra bästa vänner Maria och hennes Hugo. Tomas och Hugo har varit vänner sen sina första levnadsår, och dom är verkligen vänner. Inte bara lekkamrater för att mammorna är vänner, utan dom är verkligen finaste vännerna. Så fort dom såg varandra kramades dom, och försvann sen upp på Hugos rum. Inga konflikter, inga bråk, ingenting förutom bara en vänskap när den är som vackrast. Mammorna njöt förstås också, och uppskattade just det där vackra med vänskap. Att även om man inte ses på ett tag så har man varandra.



Maria och Stefan


Stefan är med på ett hörn


Lycka är.... en god vän



Superhjältarna kom på besök :D


Slut efter en lång dag


Slut efter en kort natt

Av en ren olyckshändelse råkade jag somna igår kväll redan vid 19:20. Jag vaknade nån gång efter 22:00 tiden och insåg att min efterlängtade fredagskväll med Nadja och hennes fina sällskap nog inte skulle bli av. Snabbt men sömndrucket skickade jag henne ett ödmjukt sms, fick hennes förlåt tillbaka och somnade om. Sen vaknade jag av Davids djungelvrål runt 06:30 imorse. "Mamma!!!!" ropar han, tills jag haltar in till hans rum och befriar honom upp ur spjälsängen. Jag har övervägt att ge honom en "stora killar" säng men risken för nattvandring är för stor, och med hans synsvaghet så känns det riskabelt.

På min laptop har jag som bakgrundsbild, ett foto av mina tre pojkar där dom sitter tillsammans i soffan.

Tomas och jag låg på golvet och kramades lite, kittlades och sprattlade. Han råkade få till en spark som träffade mig i magen, och jag bad honom vara lite försiktig med vart han har sina fötter, för nu sparkade han mig i magen. 

Man ska ju bjuda på Gevalia om man får oväntat besök, men vad gör man vid ett ovälkommet besök? Nån sorts gift kanske. Denna dinosaurie liknande gigantiska varelse har byggt en spindel villa utanför mitt badrumsfönster, och stirrade ilsket på mig i morse när jag yrvaken och smått medvetslös staplade fram för morgonbestyren. Usch. Jag tycker inte om. Och på min födelsedag och allting.

Det är MIN dag, jag fyller hela 35 år. Jag har hunnit med mycket, men ändå bara börjat. Dagen fick en underbar start med fantastisk frukost, färskt kaffe, underhållning från skönsjungande pojkar (och en man), suveräna presenter och en massa kärlek. Tyvärr öser regnet ner, vi hade tänkt ta en eftermiddags picknick i Hågelbyparken men det kanske vi gör i morgon istället. Stackars mig, som får äta tårta i morgon också.


Jätte fina gamla bilder från Stockholm, från mamma och pappa. Min bästa väninna på Island är fotograf, och hon håller på fixar två bilder med motiv från Reykjavik som ska vara i samma anda, och ramas in i likadana ramar.


Härlig klocka från Alex och sönerna


Snygg jacka från bror


Fyller 5 månader idag.

Äntligen.... nu har "vår" målare kommit och utövat sin magi. Micke, som i vanliga fall tillhör min kära väninna Maria anländer, viftar med sitt trollspö och gör allt så perfekt!! Titta bara:

Flyttdagen:


Halvvägs klart:


NU!!



Jag vet att det är väldigt starka färger, men jag tycker egentligen inte att det gör nånting i barnrum, det ska vara färgglatt. Sen är det ju huvudsakligen gjort för David, han ser inte färger på samma sätt som fullt seende barn gör, och han har svårt med att se saker om det inte är tillräckligt starka kontraster eller nyansskillnader. Ni skulle bara se hans glädjeskutt, han är så lycklig med den nya rummet och hittas nu nästan alltid där inne. "Fint" ropar han och pekar på väggarna :D

Ibland kan man hamna i en sorts kreativ svacka, när man upplever att ingenting händer och varje dag kantas av slentrianmässig tristess. Jag har varit i en sådan nu, och irriterat mig t.ex på att ingenting händer med huset och allt går så sakta och vi göööööööööööör aldrig nånting etc.

Igår gjorde jag en inventering, VAD har vi gjort och VAD har hänt sen vi tog över huset i juni 2008. Jo, följande:

- Pizzeriavalvet och tillhörande snäva vägg är bortsågat
- Platsbyggd garderob i hallen borta
- Platsbyggd garderob i barnens rum borta
- Det hemska hallgolvet är borta, hallen har gjorts större och klinkers satta i den mycket större hallen
- Gamla köket är rivet och ett nytt är på plats
- Köket och hallen är ommålade
- Trädgården på framsidan är snart klar, med nytt gräs och nya plantor
- Trädgården på baksidan börjar se bättre ut.... 
- Trapporna har slipats, och målats
- Pojkarnas rum blev färdigt i fredags, och är ännu bättre än jag kunnat drömma om!
- Stora badrummet har fått en skjutvägg bortriven, och nya vitvaror är på plats.

Så, det är ju faktiskt en hel del det där. Och så får vi inte glömma att under tiden har jag varit gravid, fått Stefan, haft en lång vinter med en hel del hemmagående sjuka barn, så jag tar nog och ger mig själv och Alex (samt alla hantverkare som har gjort sitt också :D) en stor klapp på axeln !!  Vad underbart det är ibland att tillrättavisa sig själv, vi har ju gjort MASSOR!!

Nu när David har börjat prata för fullt, visar det sig att detta är en riktig liten buse med otroligt bestämda och ofta mycket roliga åsikter. 

Dagis har börjat på riktigt nu. Det känns att det är på riktigt, eftersom David är snorig och förkyld. På narkosbedömningen idag inför operationen imorgon, drog narkosläkaren åt sig öronen så fort han såg en liten droppe rinna från barnets näsa och deklarerade att här sövs minsann ingen ner. Underbart så klart att läkaren inte tar några risker, särskilt med tanke på den mycket dramatiska spasmen David fick förra året i samband med en narkos. Men, alltså, nu börjar jag bli så pass luttrad att jag vet ungefär var gränsen går och personligen hade jag nog inte ställt in. Som en narkosläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus uttryckte det. "Om man ställer in så fort man ser lite snor på ett barn, då skulle vi inte operera någon alls mellan september och maj." Nu blir det i alla fall uppskjutet tills alla tre läkarna kan hitta en tid att träffas och se mitt barn i ögonen, så jag har fått min ångest och min oro förlängd. Det känns skit. 

Inskolningen fortsätter att vara urbota tråkig för mamman, men väldigt spännande och stimulerande för bröderna vilket ju är huvudsaken. Idag fick dom stanna till lunchen var avklarad (soppa och pannkakor = lycka) och imorgon är det väl tänkt att David ska prova på att vila där efter maten. Det känns lite beige att han sen kommer att ha ett avbrott nästa vecka, men operationen måste bli av, och tiden för den är liksom aldrig optimal. Jag fick den uppskjuten från mars, då jag var höghöghöghöggravid och kunde inte vara närvarande på "rätt" sätt i, under och efter narkosen. Så det är väl lika bra att få det gjort nu.